Krönika: Hur bör vi se på Paralympics? Som annan idrott men med pyttedos dåligt samvete

Av Anton Rimstedt

KRÖNIKA. Paralympics i Tokyo har precis avslutats och när man följer sändningarna från spelen är det lätt att imponeras, fascineras och ibland golvas av prestationerna och berättelserna som spelas upp.

Att idrott är viktigt och kan rädda liv blir ibland nästan en underdrift när berättelser kavlas upp om människor som ständigt är beroende av assistans för att klara sin vardag, men som funnit mening och livslust tack vare idrotten och därför har åstadkommit mer än vad många av oss andra ens kan drömma om.

Sedan OS i Beijing 2008 har jag alltid följt både OS och Paralympics med stort intresse. Och under min journalistkarriär har jag alltid haft ett extra öga på paraidrotten, jag bevakade Västers imponerande satsning i Motala under min tid som sportreporter på MVT 2017, jag har i flera projekt, både som frilans och för Svenska Hockeyligans redaktion, bevakat kälkhockey, rullstolstennis och parafriidrott.

Jag har själv testat att möta Västers para-ess i bordtennis och att spela både kälkhockey och rullstolstennis. Respekten man får för utövarna är såklart stor efter de upplevelserna.

Men hur ska vi se på prestationerna i Paralympics och inom paraidrotten? Det kan vara klurigt. Men egentligen är det ganska enkelt. Man behöver varken förstora eller förminska dem, en prestation av en person med funktionsvariation kan vara mer, mindre eller lika imponerande som en prestation av en idrottare utan fysisk, synmässig eller kognitiv nedsättning. En prestation bör, enligt mitt sätt att se det, bedömas utifrån vilket jobb man har lagt ner, hur kreativ och driven man har varit för att få jobbet gjort och utifrån vilka givna förutsättningar man har lyckats med prestationen.

– När jag föddes så fick jag de här korten och det är dem jag har fått spela med hela mitt liv. Och jag har gjort det rätt så bra hittills, sa Leo-Pekka Tähti, Finlands stora stjärna i rullstolsracing och nu sjufaldig paralympicsmedaljör, i ett reportage med Yle-Sporten som visades i SVT:s sändningar.

Juan Maia är en nästan helt blind(!) brasiliansk fotograf(!) som fanns i Tokyo för att fota de paralympiska spelen.
– Vi behöver se på människor med funktionshinder på ett annat sätt. Sluta ha fördomar om vad de klarar av. Och lära våra barn att det finns olikheter som måste respekteras. Och varför inte börja med idrottarna på ett Paralympics, frågar sig Juan Maia i Björn Nordlings SVT-reportage.

Vilka kort vi får på vår hand när vi föds, eller för den delen efter en sjukdom, skada eller olycka, kan vi sällan påverka. Det är, precis som Leo-Pekka Tähti säger, hur vi spelar ut korten därefter som ska vara avgörande för hur vi bedöms.

Mjölbytjejen Maria Bjurström tävlade i boccia nu i Tokyo. Hon har en CP-skada som gör att hon är ytterst rörelsebegränsad, kommunicerar via en teckenkarta där hon pekar och så översätter hennes mamma och Maria kan endast använda ena lillfingerknogen som komplement till huvudet för att vidröra saker.
Hon är en av världens bästa para-bocciaspelare och har dessutom skrivit en bok (Mitt liv som CP) med enbart lillfingerknogen och näsan. Hon säger att hon älskar sitt liv för att hon får ägna sig åt det hon tycker är roligt.

Det var inga ess eller kungar som Maria Bjurström fick på sin hand efter en förlossning som innefattade flera minuters andningsuppehåll och syrebrist, men nog får man säga att hon har gjort mycket med lite, tack vare just det där hårda jobbet, kreativiteten och drivet.

Och det är väl det vi gör med våra förutsättningar som vi alla ska bli bedömda efter, oavsett hur bra eller dåliga förutsättningarna är, och inte efter förutsättningarna i sig?
Slutsatsen blir dels att vi ska se på paraidrott med ögonen att vi bedömer prestation utifrån förutsättning, vilket ofta resulterar i att man imponeras mer över Paralympics än över OS men att det absolut inte måste vara på det sättet, och att vi alla som sitter här hemma med förutsättningar tusen gånger bättre än Maria Bjurströms men som inte ens har uppnått hälften av det hon har gjort vid 28 års ålder, kan ta oss åtminstone en liten titt i spegeln och känna en pyttedos dåligt samvete över vår egen bekvämlighet.

Del av slutsatsen blir också att om vi ska bedöma prestation utifrån förutsättning så är det ju på sin plats, precis som när vi bedömer ”vanlig” idrott, att vi också ska kunna kritisera paralympiska prestationer.

– Vi borde vara mycket bättre, både vi som funktionsnedsatta och alla runtomkring, på att säga att man får ha krav och förväntningar. Jag skulle önska att det, när jag spelar dåligt, var någon som sa det. Jag har aldrig fått en negativ kommentar från någon utomstående. ”Peter må ha en funktionsnedsättning, men det är faktiskt okej att ha förväntningar. Lever han inte upp till dem så får vi kritisera honom, precis som vi gör med andra idrottare”. Jag vill fanimej inte vara något offer, säger den frispråkiga danska bordtennisstjärnan Peter Rosenmeier, som tog silver i Tokyo.

Med de orden kan vi konstatera att det inte blev något vidare Paralympics sett ut ett östgötskt perspektiv. Västers pingiskillar Emil Andersson och Linus Karlsson åkte båda ut i åttondelsfinal i singel och tillsammans föll de i kvartsfinalen i lagtävlingen. Helt klart en missräkning för de tidigare medaljprydda Motala-spelarna. Förväntningarna var högre. Alexander Öhgren, den tredje Västers-killen, kom inte ens till start på grund av sjukdom på plats i Tokyo. Surt sa räven. Maria Bjurström åkte ut i gruppspelet i boccia efter två tuffa inledande förluster mot högt rankat motstånd. Mjölbytjejen hade säkert också hoppats på mer. Men sådan är idrotten.


Anton Rimstedt