Jonna Andersson om OS och hyllningen från kommunen och MAI

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. Division 2-derby mot Motala AIF inför så fullsatta läktare som det pandemimässigt går. Då passade moderklubben Mjölby AI på att, tillsammans med Mjölby kommun, hylla sin OS-silvermedaljör Jonna Andersson. Efter ceremonin inför avspark fick Östgötatidningen en pratstund med landslagsbacken.

Representanter från kommunen. Representanter från MAI. Alla ville de hylla och uppmärksamma Jonna Andersson inför matchen mot Maif under lördagen. Två tal, varma applåder, utdelande av blommor och en tavla och sen fototagning. En ordentlig hyllning av en av stadens, och föreningens, stora.

– Helt fantastiskt. Att både min moderklubb och kommunen vill uppmärksamma mig på det här sättet och i samband med en bra match också. Roligt med lite publik också, äntligen, säger Jonna Andersson efter att allt är avklarat och division 2-derbyt är igång.
– Jag har följt fotbollen här under alla mina år och har sett mycket av både MAI och Maif, så det känns stort att det blir just den här matchen.

Ni vet alla hur det gick vid det här laget. Strålande svensk OS-turnering. Final mot Kanada. Ledning. Sen kom kanadensiska kvitteringen. Sen kom förlängningen. Sen kom straffarna. Räddningarna från Hedvig Lindahl. Missarna från svenska straffskyttarna, de två sista från lagkaptenen Caroline Seger och Mjölbytjejen Jonna Andersson. Ett hjärtskärande slut på en fantastisk turnering.

– Känslorna lägger sig mer och mer för varje dag, det kommer svida länge men man måste gå vidare med om man ska fortsätta hålla på med fotboll. Det kommer nya träningar och matcher hela tiden. Vi är stolta och glada över silvret, men när vi var så otroligt nära så det kommer svida ett tag till, säger Jonna Andersson.

– Det hade kanske känts annorlunda, ännu värre, om alla fem innan hade satt den och jag blev den första som missade. Jag hade inte tagit en straff sedan jag var 14 år och att få gå fram och ta en straff i en OS-final...Det är svårt att beskriva. När jag missade så var det en otrolig tomhet. Vi skulle ha vunnit matchen innan straffarna, men så missade jag min straff också. Nej, det var nog bara en tomhetskänsla just då.

Var det uttalat på förhand att du skulle slå en straff om det gick så långt som det gjorde?

– Nej, det var bara diskussioner precis innan straffläggningen. Då får man vara med på att det kan hända och vi sa innan att vi skulle göra det tillsammans och som ett lag, oavsett vad som händer.

Men med lite distans, det måste vara en enorm erfarenhet att ta med sig fortsatt i livet, en sån motgång och upplevelse?

– Så är det. Man måste också se det som att det är något som man kan gå vidare ifrån och kära av den erfarenheten, även om det är en negativ känsla kring det.

En sån här dag kanske det är lättare att glömma det jobbiga i förlusten?

– Så är det. Idag är det bara glädje att få se den stöttningen som jag har och att få vara den förebild jag kan vara för tjejer och killar här.

Precis när vi skulle dra igång vår intervju så kom en mamma med sin lilla tjej fram till Jonna. Mamman berättade att flickan hade Jonna som sin stora idol och frågade om hon inte kunde få ta en bild på sin dotter ihop med fotbollsstjärnan. Den lilla tjejen tackade så mycket både innan och efter bilden och Jonna Andersson svarade att det var självklart och roligt att ta en bild ihop.

– Det är jättekul. Först och främst tänker man inte att folk ska känna igen mig, och att de sen vill ta bilder och att det är väldigt stort för vissa, det uppskattar jag bara och jag tycker det är roligt att jag kan vara den förebilden, säger Jonna efter bilden, när vi kommer igång med vår intervju.



Anton Rimstedt