Sommarprataren Henrik Ekman: "Kommer ingenvart med att dänga varann i skallen"

Av Anton Rimstedt

ÖSTERGÖTLAND. Vi var nog flera som inte kände till biologen och miljöjournalisten Henrik Ekmans koppling till Östergötland innan han under sommaren debuterade som sommarpratare i P1. Hans sommarprat blev uppskattat och för Östgötatidningen utvecklar han flera delar ur pratet, berättar om relationen till Östergötland och efterlyser ett mer nyanserat samtalsklimat om miljö- och naturfrågor.

– Antingen tycker man si eller så tycker man så. Men många av de frågor som jag har jobbat med under mitt liv är svåra etiska dilemman och avvägningar och man kommer ingenvart med att dänga varann i skallen. Det är viktigt att inte döma varann för hårt.

Östgötatidningen har under våren skrivit om en av de frågor som Henrik Ekman syftar på, vargfrågan. Men det finns många exempel där miljö-, klimat- och naturdebatten polariserar. Ett sådant exempel som Henrik Ekman tar upp i sitt sommarprat är synen på nötkött. Han tar där exemplet att många inte skiljer på nötkött från gigantiska gårdar i Kansas där flera tusen djur samsas på en liten yta och enbart föds upp för att slaktas, med kor som går på naturbete i gamla svenska hagar där betet i sig är en förutsättning för att bibehålla den stora biologiska mångfalden som finns i dessa hagar.

– Det blir ofta att man klumpar ihop nötkött och nötkött. Man är miljöbov oavsett, så länge man äter kött.

– Vi har alternativ som gagnar biologisk mångfald. Eklandsskapen och de gamla ängarna behöver betande djur för att inte växa igen. Dessa områden är ofta de rikaste på exempelvis skalbaggar och fjärilar. Och pollinatörer. Om man sedan inte vill äta kött av djurskyddsskäl eller kilmatskäl så har jag den fullaste respekt för det, men då måste man vara tydlig med det och då måste det också finnas förklaringar hur man ska rädda den biologiska mångfalden i de här hagarna och i de här öppna landskapen, som behöver sina betesdjur, säger Henrik Ekman.

Han är noga med att nyansera sina svar. Det kan alltid finnas olika skäl till att någon vill leva på ett visst sätt. Djurskydd, klimat och miljö behöver ibland separeras för att bäst förstås och flera gånger under samtalet påpekar Henrik Ekman vikten av att inte döma.

Många skulle definitivt känna igen hans röst. Otaliga är gångerna som biologen och miljöjournalisten Henrik Ekman har guidat SVT:s tittare genom naturfilmer och dokumentärer om det vilda. Sommarpratet vittnar om ett livslångt engagemang för djur och natur och den journalistiska banan började Henrik Ekman faktiskt i Östergötland. På 70-talet jobbade Henrik Ekman på Corren.

– Jag kom dit från journalisthögskolan som praktikant och det jobb som jag sen fick var som nattredigerare. Jag redigerade mycket utrikessidor, bland annat var det mycket Watergate-skandalen minns jag. Men sen blev jag reporter och höll på med natur och miljö.

Släkten på Henriks pappas sida är uppvuxen på familjegården Bjärka-Säby söder om Linköping.

– Jag har varit där under alla år och under alla årstider och mitt naturintresse utvecklades just där.

Kopplingen till Mjölby finns också sedan tiden på Corren. En dåvarande kollega är fortfarande god vän till Henrik Ekman och det händer då och då att Ekman tar sig till Mjölby för att hälsa på.

Som nybliven 70-åring har nu alltså Henrik Ekman också debuterat som sommarvärd i P1. Och responsen har varit nästintill genomgående positiv.

– Det verkar som att många uppskattade en sommarpratare som inte vittnade om svåra egna upplevelser eller egna framgångar. Jag pratade ju mer om ett ämne.

Två stycken har dock hört av sig till Henrik Ekman och visat sitt missnöje.

– Den ena var helt enkelt arg på att man rent allmänt pratar om miljöfrågor. Men hans argument var lite kul. Han tyckte att jag "som miljöfanatiker" borde sätta "original före plagiat" och inte välja "sån jävla musik". Så han tyckte nog illa om att jag spelade Mikael Wiehes version av Bob Dylans låt, säger Henrik Ekman och skrattar.

Med flera decenniers erfarenhet av vetenskapsjournalistik, akademiska studier och miljöbevakning var temat för sommarpratet givet och något som Henrik Ekman återkommer till, både i P1-sändningen och i vårt samtal, är vikten av att folkligt förankra en tolerans för vilda djur. Att människorna som lever bland vilda djur själva ska känna att de får något ut av det.

– Att vi här i Norden lever sida vid sida med ett så stort djur som älgen beror på, och det här är det inte bara jag som har hittat på, jag har pratat med många forskare om detta, att det finns en acceptans för älgen. Den acceptansen vilar på en folkligt förankrad jakträtt. Älgen gör det inte alltid lätt för människan, men jakten gör att man kan tolerera sån skada som älgen gör. Jakten blir till en nyttighet för människan, både för att man kan reglera skadorna som älgen gör, och för att man får kött och upplevelsen av att jaga. Den nyttigheten är en förutsättning för att älgen ska tolereras och få fortsätta leva bland oss, som jag ser det.

– Det gäller över hela världen. Om lokalbefolkningen är delaktig och får del av nyttigheterna så ökar chansen för de här djuren att leva vidare, fortsätter Henrik Ekman.

Det var också det du pratade om med lokalbefolkningen i Rwanda som nu drar nytta av gorillorna som lever där?

– Precis. De får en rejäl andel av turistpengarna och tjuvjägare har fått jobb som guider. Därmed så accepteras de här gränserna. Annars skulle folk vara inne där och knapra på skogen vartenda år och det skulle vara dödsdömt för gorillorna.

Men med allt detta sagt om älgar i Norden och gorillor i Rwanda, kan detta översättas på något sätt till synen på varg i Sverige?

– Det går inte på samma sätt att säga att en bondebefolkning skulle få nytta av vargen. Men däremot är jag övertygad om att om vi varje år skulle ha en vargjakt där det skulle få skjutas, säg 20 vargar, inte någon skyddsjakt, inte några statliga jägare, utan en reglerad återkommande jakt som stat, jägare, miljörörelse och EU kan komma överens om, så skulle det lätta på trycket. På sikt skulle det gynna vargen. För som det är nu så är det där en jäkla tryckkokare där de som är tjuvjägare blir hjältar och det är hemskt.

– Man ska inte underskatta den psykologin att människor får chansen att råda själva.

Anton Rimstedt