Erika tänder ljus för dem som har gått vidare

Av Sara Anderberg

MJÖLBY För Erika Hellberg är döden alltid närvarande och hon möter sorgen nästan varje dag. På Alla helgons dag hoppas hon att många ska söka sig till griftegården för att minnas och för att finna tröst tillsammans med andra.

På Alla helgons dag är traditionen att man tänder ljus på kyrkogården för dem som har gått bort.
– Det heter griftegård och det är för att den är till för alla, oavsett trosuppfattning, betonar Erika Hellberg.

Vi träffas en tidig och mycket kall morgon på Mjölby griftegård. Det är mörkt och faktiskt lite mysigt när mörkret sveper sig runt gravar och oss levande människor. Det är hemmaplan för Erika. Hon jobbar på Hellbergs begravningsbyrå och har sedan tidigt 90-tal haft som yrke att hjälpa anhöriga när någon har gått bort. En expert på området alltså.

Varför tycker hon att man ska gå till griftegården och tända ljus på Alla helgons dag?
– Det gör vi till minne av dem som har gått vidare. Vi sprider också värme över gränser och mellan oss människor i en mörk tid. Många behöver känna närhet till dem som har gått bort och det kan också vara en tröst att komma till graven eller minneslunden tillsammans med många andra.
– Och vår griftegård här är väldigt fin, säger hon och vi ser oss omkring.
– Folkungabygden tar väldigt väl hand om sina griftegårdar och personalen är mycket engagerad. Det blir en livfull kyrkogård, säger hon smått motsägelsefullt.

Vi går ett litet varv runt gravplatsen och Erika visar var minneslunden är, en stor öppen plats, omgiven av träd, inga namn, inga markerade platser men alltid blommor och brinnande ljus.

En ny anläggning är Gläntan. Där sätts en plakett med namn upp på den som har avlidit och sedan begravs askan i grönområdet.
– Mitt i lingonriset, säger Erika och visar mot grönskan i mörkret där stora flugsvampar visar upp sig.

Hon talar om att det är viktigt för anhöriga att se alternativen på plats.
Hur är det att jobba med döden varje dag?
– Det är världens finaste jobb. Jag får träffa människor och jag får hjälpa dem med det jag kan. Kanske kan jag avlasta med praktiska saker som man inte orkar själv. Ingen begravning är den andra lik. Det är alltid den avlidnes egna önskemål eller de anhörigas som avgör hur det ska se ut och hur eller var någon ska begravas.

Tiden och trender påverkar. Det gör också kriser.
– Under pandemin var vi nästan alltid utomhus, minns Erika och minnesstunden efteråt bestod nästan alltid av grillad korv och enkelt fika ute i naturen.

Genom åren har Erikas byrå bjudit allmänheten på konserter.
– I år är det Tine Röjås och lokala musiker som ger ”Med själ och hjärta”. Den är i Pingstkyrkan den 2 november och jag hoppas att alla känner sig välkomna. Det är både religiöst och politiskt obundet, även om Pingstkyrkan ställer upp med lokalen.

Fem söndagar efter det bjuder Erika in till träffar för ensamma i begravningsbyråns lokaler. Programmet är inte spikat men det blir fika och kanske någon som hälsar på och föreläser.
– Jag ser att ensamheten finns och att helgerna är jobbigast.

Erikas bjussande genom åren har den enkla meningen.
– Jag vill helt enkelt ge tillbaka någonting.

Vi skiljs åt utanför kapellet på griftegården och Erika förbereder sig för inte mindre än tre begravningar under dagen. En vanlig fredag i hennes värld där liv och död är lika närvarande.