Rovdjursföreningen i Östergötland vill sprida kunskap - därför behövs våra rovdjur

Av Anton Rimstedt

ÖSTERGÖTLAND. Både varg och lo är numera naturliga inslag i den östgötska faunan. Vissa fascineras av rovdjuren, andra skräms av dem. Svenska Rovdjursföreningen i Östergötland vill genom sitt engagemang förklara varför rovdjuren behövs, men konkret hjälper föreningen också till att separera de vilda predatorerna från tamboskap.

Östgötatidningen har tidigare under våren skrivit om lokala föreningar som engagerar sig för det östgötska växt- respektive fågellivet. Högst upp i naturens näringskedja finns våra rovdjur, och Rovdjursföreningen i Östergötland arbetar för att öka kunskapen om våra rovdjur och varför de behövs.

– Vi försöker egentligen att sprida information, och så jobbar vi för att få till ett effektivt skydd för de här djuren.

Så beskriver Björn Ljunggren, ordförande för Svenska rovdjursföreningen i Östergötland, kärnan i föreningens uppdrag.

– Vi skickar ut nyhetsbrev när det händer någonting, vi är också ute och föreläser. Och juridiskt jobbar vi för att förhindra licensjakt.

– Vad gäller vargen så krävs det att den ska ha så kallad gynnsam bevarandestatus, det vill säga att den ska kunna fortleva helt enkelt. Utan inavel. Men nu har vi så få, och inavlade, vargar att de riskerar att dö ut på sikt om vi har licensjakt, fortsätter Björn Ljunggren.

Svenska rovdjursföreningen har bortåt 4000 medlemmar, varav ungefär 250 finns i Östergötland. Rovdjursfrågor har fått lite nytt liv i Östergötland på senare år i och med etableringen av ett vargrevir i nordvästra länsdelen, Långbogenreviret som sträcker sig över området där kommunerna Motala, Linköping och Finspång möts.

– Vi vill sprida information om djuren. Varför ska vi ha de här djuren? Jag brukar säga att den frågan egentligen är felställd. Varför ska ”vi ha dem”? Vadå ha? De finns här och har precis samma rätt att finnas här som vi har, säger Björn Ljunggren och fortsätter:

– Sedan hjälper vi också tamdjursägare att stängsla. Vi var ute och stängslade häromveckan i Borensberg till exempel. Det är en väsentlig del av vår verksamhet.

En av medlemmarna som var med i Borensberg och stängslade är Sofi Andersson Söderbaum. Hon bor i Spångsholm med sin man och tillsammans har de ett stort intresse för djur och natur, och ett stort engagemang i Rovdjursföreningen. Ända sedan uppväxten i Västra Harg har Sofi fascinerats av vargar.

– Vi hjälper exempelvis fårägare att stängsla så att vargar inte kan komma in. Det är sånt som vi gör ideellt på helger enligt konstens alla regler och enligt länsstyrelsens alla beräkningar och mått, berättar Sofi Andersson Söderbaum.

– Bor man nära ett vargrevir till exempel så kan man ansöka hos länsstyrelsen för att få en viss summa till stängsel och skydd. En del tar sedan kontakt med Rovdjursföreningen och då är vi ett litet gäng som åker ut. Det här är ofta superuppskattat från båda håll, säger Sofi Andersson Söderbaum.

Så mellan Rovdjursföreningen och tamdjursägare behöver det inte finnas en intressekonflikt, utan ni samarbetar verkligen kring såna frågor?

– Ja, det gör vi verkligen. Kontaktar de oss så hjälper vi gärna till.

Men trots allt så kommer varken Sofi Andersson Söderbaum eller Björn Ljunggren ifrån att rovdjursfrågan är komplex.
– Jag tycker att det är tråkigt att det finns så starka motsättningar i Sverige i rovdjursfrågan. Att man inte kan acceptera de här djuren som fyller en funktion i naturen. De håller balansen i naturen, säger Björn Ljunggren.

På vilket sätt håller de balansen i naturen?

– Ett exempel. Vi har enormt mycket dovhjort i Östergötland. Hade vi haft fler lodjur här så hade vi haft färre dovhjortar. Dovhjorten gör stor skada på träd och grödor, och orsakar trafikolyckor.

Sofi Andersson Söderbaum fyller i:

– Har du lite rovdjur som får älgarna att röra på sig så kan inte de stå en hel vinter på ett och samma granplantage och äta. Och rovdjuren riktar ju in sig på det svagaste djuret. De gör ju inte som vi människor som ska skjuta den mest ståtliga. Rovdjuren tar de som inte riktigt hinner med, de som är lite genetiskt svaga. Det är ju så naturen ska vara. De som är starka och vitala ska föra sina gener vidare, inte de svaga individerna. Det kan ju låta hårt, men då får man också bra genetik.

Kan du ha en förståelse för att det finns de, jägare eller tamdjursägare, som är avigt inställda till varg på ett sätt som gör att de vill skjuta ihjäl dem?

– Både ja och nej. Vi har själva lite funderingar på att kanske skaffa boskap och om jag gör det så måste jag ju se till att skydda mina djur. Många gör det, men långt ifrån alla tyvärr. Om vi tar oss rätten att hålla djur för vår egen skull så måste vi också se till att skydda dem, säger Sofi Andersson Söderbaum.

Björn Ljunggren förtydligar att varken han eller Rovdjursföreningen är emot all form av jakt.

– Det är licensjakt jag är emot. Har man skyddsjakt på skadegörande individer så är det helt okej, det är så det ska vara. Vi hade ett lodjur för ett år sen ungefär som hade lärt sig att ta sig in i ett hjorthägn i Västra Harg. Den beviljades det skyddsjakt på, det tyckte jag var helt okej.

Sofi Andersson Söderbaum avslutar med något som fångar essensen i den stora existentiella fråga som är den biologiska mångfaldens framtid.

– Vi behöver alla delar av naturen för att lösa vår egen existens.

Anton Rimstedt