Familjens surrealistiska mardrömsdygn

Av Anton Rimstedt

ÖSTERGÖTLAND. Det som först verkade som varje förälders stora mardröm visade sig vara något som Maria och hennes familj inte hade kunnat föreställa sig ens i den vildaste fantasin. Att deras son satt gripen på den lokala polisstationen. Östgötatidningen har träffat en familj vars liv totalt omkullkastades på mindre än ett dygn.

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Det pratas och debatteras mycket om kriminalitet och våldsbrott idag, hur det sätter skräck i samhällen, hur människor kan begå grova brott och hur brottsoffer och deras anhöriga får lida. Men några som ibland glöms bort i en brottssituation är de anhöriga till gärningspersonen, hur deras liv kan kastas omkull och vilka känslor de har inför gärningen. Östgötatidningen har träffat en familj på en ort i Östergötland som sedan en tid tillbaka lever i en ny verklighet, en verklighet där deras son och bror sitter i fängelse.

En bit in i det längre reportage som man kan läsa i senaste Östgötatidningen frågar jag familjen hur lång tid det tog för dem att förstå efter det att brottet hade begåtts. Då rullas ytterligare en skräckhistoria upp. Att ringa och söka sitt barn utan framgång under nästan ett dygn är en mardröm för vilken förälder som helst. I den här webbexklusiva artikeln kan man läsa om det dramatiska första dygnet efter det att sonen gripits.

– Jag skrev i ett sms, på skämt, att om han inte svarar så ringer jag polisen. Vi började ju bli oroliga, säger mamma Maria.

Katastrofscenarier målas upp. Men inte ens i den vildaste fantasin kunde familjen föreställa sig att deras son satt gripen på den lokala polisstationen. Och att han i och med det inte skulle få se dagens ljus som en fri man på flera år.

– Mamma målade ju upp det värsta. Hon trodde att han var död. Att det hade skett någon olycka och att ingen hade hittat kroppen, säger systern Anna.

Till slut lyckades de genom en bekant spåra sonens mobil. Där kunde de se att telefonen hade befunnit sig på polisstationen så sent som för tre timmar sedan.

– Då förstod vi att något väldigt dåligt hade hänt.

Familjen kastade sig i bilen och körde till polisstationen.

– Efter mycket om och men kom det ut en polis till oss. Vi ville bara veta att han levde liksom. Polisen kunde inte säga någonting förutom att han var där och att han levde. Polisen sa att han förmodligen skulle vara anhållen i tre dagar, och att vi fick komma tillbaka på måndag, berättar mamma Maria.

Sedan dess har hennes son varit frihetsberövad.

För att återgå till ursprungsfrågan, när förstod ni vidden av det här?

– Ärligt talat så har jag nog inte förstått det än. Man lever en dag i taget. Livet är som på paus. Det vi pratar om är vad vi ska göra när han kommer hem. Oavsett när det blir. Då kommer livet fortsätta igen. Jag försöker förtränga att han sitter där han sitter, säger Maria.


Anton Rimstedt