Barnboksförfattaren: "Jag tänker aldrig att jag ska sänka mig till någon viss nivå"

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY/BOXHOLM. I veckans Östgötatidningen kan man läsa ett större reportage med den augustnominerade barnboksförfattaren Lisen Adbåge, uppvuxen i Sya och Västra Harg, numera boendes i Linnefors mellan Boxholm och Mjölby. I den här webbexklusiva artikeln berättar Lisen mer om sina tankar kring att tyckare, jury och recensenter läste in en klimataspekt i hennes augustnominerade "Furan".

En annan sak som vi frågade Lisen Adbåge om under besöket i huset i Linnefors var det här med hur man ska tänka när man skriver till just barn. Vilken ton och vilken språklig nivå man ska använda och lägga sig på.

– För mig handlar ju mycket om att berätta hälften i bild. Jag har de två instrumenten, det är lite det som är sporten. Jag tycker det är kul att skriva på det sättet, där bild och text hjälps åt.

Lisen Adbåge skriver kortfattat och rakt på snarare än att hon anpassar själva språket till att barnen på något sätt skulle "förstå mindre".

– Jag tänker faktiskt sällan på målgruppen när jag skriver och så får man se lite vad förlaget tycker det passar till för åldersspann. Jag tänker aldrig att jag ska sänka mig till någon viss nivå. Det kan också vara roligt och lärorikt att använda ord som barn inte nödvändigtvis använder själva. Jag kommer själv ihåg att jag lärde mig just ordet "kloak" från en bok när jag var liten. Jag minns hur jag smakade på ordet genom boken.

– Det är det som är så bra med bildberättandet också. Även om man inte förstår ordet i sig när man ser det eller hör det så kan man förstå det via bild, fortsätter Lisen Adbåge.

"Furan" är en bilderbok som riktar sig till barn i åldrarna 3-9 år och så här lyder juryns motivering till nomineringen:

"Vad är natur och vad är människa? Med sin djärva berättelse ”Furan” flyttar Lisen Adbåge gränserna för vad en bilderbok kan vara. Genom hisnande skräckeffekter och avsaknad av sensmoral möter Bröderna Grimm Tyst vår i en skarp replik till klimatkris och samhällsklimat. Då en familj bygger sitt drömboende på landet avverkar de brutalt alla träd, men naturen slår tillbaka. Kompromisslöst berättad i oroande svavelgult och brunt är boken helgjuten och suggestiv på ett kaxigt, läskigt sätt."

Familjen i boken märker successivt hur naturen runtomkring dem har ett eget liv och sedan hur de själva börjar få trädliknande attribut. Men att det skulle vara en kommentar till klimatkrisen eller ett inlägg i en miljödebatt var verkligen inget som flög igenom Lisen Adbåges huvud när hon skrev boken.

– Det var inte min avsikt alls. Men sen i efterhand kan jag se att det omedvetet kan vara en kommentar i den riktningen, för skogen och naturen är en stor del av min vardag och ligger mig varmt om hjärtat.

– Jag har inte presenterat boken som att den skulle ha något med klimatkrisen att göra. Det är aldrig att jag gör en bok för att skriva någon på näsan. Jag tror sällan det blir bra då. Men när det omedvetna lyser igenom så blir jag glad.

– Nu kan man avgöra själv om man vill läsa den som en "klassisk spökhistoria", och så var det inte mer med det, eller om man vill läsa den med en bredare bild, avslutar Lisen Adbåge.

Anton Rimstedt