Många skäl att sköta sjöns vatten

Av Thomas Edgren

Att inte kunna skönja botten vid ett dopp i en av våra svenska sjöar är inget ovanligt. Sjövatten som färgas brunt av organiskt material kan vara tråkigt för badande, men ställer främst till det för ekosystemet. Med fokus på sjön Bolmen utanför Ljungby har forskare, myndigheter och lokala aktörer forskat för att hitta metoder som kan lösa vattenutmaningen.

En brunfärgad sjö ser ut som en kopp te där tebladen färgar det klara vattnet. I sjön består ”tepåsen” av organiskt material i omgivande mark, som växtrester och jord.

De senaste decennierna har sjöarna blivit allt brunare, berättar Tina Martin, forskare i teknisk geologi vid Lunds Tekniska Högskola, LTH, och projektledare för det Formas-finansierade projektet ”Reducering av brunifiering i sjövatten”.

Brunifiering leder till förändringar i ekosystemet och försämrar dricksvattnet – en utmaning som är angelägen att hantera i sjön Bolmen, landets tionde största sjö och en viktig dricksvattensjö.
Projektets krafter är forskningsaktörer, myndigheter, kommuner, det lokala näringslivet runt sjön samt Sydvattens forskningsstation Bolmen.

Till följd av klimatförändringar har vintrarna blivit kortare och perioden för växttillväxt ökat med tre veckor per år de senaste årtiondena, något som påverkar sjöarna.

Emma Kritzberg, professor i akvatisk ekologi vid Lunds universitet, förklarar att det allt varmare och blötare klimatet leder till en större transport av organiskt material till sjön.
- Extremväder som skyfall och stormar har blivit allt vanligare och kraftiga regn förflyttar mer material från skogen ner i sjövattnet. Ju våtare år desto brunare vatten, säger hon.
Den snabba avrinningen till sjön påverkas också av att skogsmarken dikas upp. Diken i skogen gör marken intill fårorna torrare och underlättar för fordon att ta sig fram i skogen. Men samtidigt bildar dikena direktkanaler till sjön i vilka organiskt material snabbare transporteras till sjövattnet.

En stor andel av marken runt Bolmen har tidigare varit våtmark, som utöver att ha vattenrenande egenskaper också binder koldioxid – något som är viktigt för att kunna bromsa klimatförändringar.

Emma Kritzberg berättar att en stor del av våtmarkerna har dikats och planterats med barrskog.
- Mark under granskog släpper ifrån sig mer organiskt kol än lövskog. Ju mer gran nära en sjö desto brunare vatten får vi. Ju äldre skog desto större mängd organiskt material som kan läcka till vattnet, säger hon.

Forskningsprojektet har en god bild av problematiken och vad som påverkar vattnet i Bolmen, och test görs av vilka metoder som kan bidra till en minskad brunifiering.
- En av lösningarna kan vara att plantera mer lövträd nära sjön. I lövskog och jordbruksmark bryts det organiska materialet ned mycket snabbare än i barrskogen, och till skillnad från i granskogen så läcker det inte ut i vattnet i samma utsträckning, säger Emma Kritzberg.
-
Mycket arbete återstår för att förbättra ekosystemet och göra sjövattnet klarare – något som skulle kunna innebära att vattenverken på sikt använder mindre mängd kemikalier vid reningsprocessen och att vissa alger inte sprider sig i lika hög grad.

Med hänvisning till projektkollegan Antonia Liess vid Högskolan i Halmstad berättar Tina Martin att en växtplanktongrupp som skulle kunna minska är brunvattenalgerna, till vilka algen gubbslem hör. En alg med slemmiga egenskaper och ett inte så trevligt namn.