Vinterlugnet i Blåvik - långt från städer och schacktävlingar

Av Anton Rimstedt

BLÅVIK. Sommaridyllen har bytts mot ett vackert vinterlandskap och just denna januaridag lyser solen på de små öar som finns på simavstånd från Blåviks badplats. I det lilla samhället mellan Boxholm och Malexander träffar vi Mikael Karlsson, som delar med sig av ett stycke livshistoria.

Det lilla samhället Blåvik är, för dem som överhuvudtaget känner till byn, mest känt som ett sommarstugeområde vid Sommens strand. Men runt den lilla kyrkan, som har stått där sedan 1872 och som vetter ut mot sjön, breder ett kluster av hus, stugor och torp ut sig även under vintermånaderna.

Det känns som att det kan gå januaridagar här utan att man pratar med en själ. Som att man kan leva ett liv här i hemlighet om vintern. Och en promenad i hemlighet var kanske vad Mikael Karlsson hade tänkt sig när han tog en sväng upp till kyrkan för att njuta av den soliga utsikten ut över Sommen. Från kyrkogården stod han och begrundade tillvaron en kort stund, kanske ägnade han en tanke åt sin avlidna mamma.

– Pappa har varit här i Blåvik ganska mycket sedan mamma gick bort för några år sedan. Hon ligger inte begraven här, men man kan ju tänka på henne ändå när man står på kyrkogården.

När Mikael gick ut från kyrkogården blev han konfronterad med frågan om han bor här i Blåvik, det var så vi inledde vårt samtal.
– Vi har en sommarstuga här, men det är fint på vintern också. Särskilt såna här dagar när solen skiner. Pappa brukar göra upp en brasa och så sitter vi runt den. Jag är inte här så jättemycket vintertid, men ibland kan det vara skönt att komma ut och komma bort lite. Vi bor i Linköping annars och jag har nog tröttnat lite på att bo i stan. Det kan vara ganska skönt här ute.

Mikael berättar att hans pappa är i 70-årsåldern och har ett stort engagemang i lokalsamhället i Blåvik. Har styrt upp en hel del grejer genom åren. Mikael har ingen egen familj och har övervägt att flytta till exempelvis Boxholm för att komma närmare stugan som både han och fadern håller kär.

– Just nu håller de på och bygger i området där jag bor i Linköping, och då är jag hellre här ute. Jag söker just nu jobb, men det är ju omöjligt att få något i dessa tider.

Mikael avslöjar att han har ett intresse för schack och att det tidigare har sysselsatt honom på olika sätt. Han jobbade på Linköpings Schackklubb och Östergötlands Schackförbund under en tid.
– Bland annat hjälpte jag till med administration kring Schackfyran. Det var mycket att hålla koll på när alla tioåringar var igång och spelade, berättar Mikael.

Sedan pandemin lamslog det mesta, så också schackvärlden, menar Mikael att många har gått över till att spela online. Jag berättar att jag har en kompis som har spelat en hel del schack online, även innan corona.

Det känns ju som en sport som passar ganska bra att köra över nätet ändå?

– Jo, jag tycker det är helt okej. Jag har kört en del.

I takt med att det ändå passerar några bilar förbi oss lider vårt samtal om Blåvik, livet och schack mot sitt slut och Mikael vänder tillbaka mot stugan där hans pappa sitter och njuter vid brasan.

Ett svanpar rör sig fridfullt i vattnet utanför bryggan som Mikael passerade för en stund sedan. Svanarna verkar inte märkbart bekymrade över den förmodade iskyla som de måste uppleva när de med jämna mellanrum går under vattenytan i jakt på mat. Inte heller är de nog medvetna om att de simmar runt i gränsvattnet mellan två län. För inte är det omöjligt att svanarna bara några timmar tidigare befann sig i Tranås kommun i Jönköpings län, men nu simmar de runt i den östgötska tryggheten i Boxholms kommun. Här i Blåvik lever man ständigt på gränsen.

Anton Rimstedt