Hennes passion är andras största fobi“När rädsla övergår i hat eller våld, då har det gått för långt.”

Av Lovisa Lindstrand

Jennipher Jerrevång Uhlhorn har länge haft ett stort intresse för ormar. I dag arbetar hon för att motverka hat och myter kring reptiler och hjälper människor att övervinna sin rädsla.

MOTALA I en centralt belägen lägenhet i Motala bor Jennipher tillsammans med ett 40-tal ormar. Terrarier står prydligt uppställda i lägenhetens alla rum, vissa försedda med kodlås och tydliga varningsskyltar.
– De är min terapi.

Intresset för reptiler började tidigt, med dinosaurier och filmer som ”Landet för länge sedan”. Redan som sexåring fick hon sin första orm. Men att som barn välja ormar framför andra intressen fick konsekvenser.
– Jag var annorlunda och det märktes. Jag blev mobbad under hela grundskolan.

Jennifer växte upp i Nykyrka utanför Motala och minns särskilt en händelse från en talangjakt på skolan. Hon tog med sig en orm som hon med stolthet ville visa upp och berätta om.
– Folk tyckte bara jag hade ett konstigt intresse och var knäpp.

Erfarenheterna har satt sina spår.
– Det är trauman man bär med sig. Men jag var väldigt bestämd med att jag inte skulle förändra vem jag var.

En autismdiagnos fick hon i vuxen ålder efter en utredning.
– Jag fick diagnosen Asperger. Det var skönt att få det bekräfta, inte för att det förändrar något, men nu visste jag.

Hon beskriver att hennes högfunktionella autism har hjälpt henne att fokusera och studera herpetologi, läran om groddjur och kräldjur, för att kunna bidra med artspecifik och korrekt skötsel till sina djur.

I dag är ormarna både ett livsintresse och en del av hennes arbete. Hon föreläser internationellt om djurhållning och hjälper människor med svår ormfobi genom exponeringsterapi.
–Vissa kan ha så stark fobi att de varken kan gå ut i naturen eller ens se en orm på bild.

Samtidigt är hon tydlig med att rädsla i sig inte är problemet.
– Man får vara rädd. Men man måste kunna visa respekt ändå. När rädsla övergår i hat eller våld, då har det gått för långt.
Engagemanget sträcker sig även till politiska frågor. När ett förslag som riskerade att försämra villkoren för reptilhållning lades fram, reagerade hon starkt.
– Det hade kunnat leda till massdöd av djur. Vi var många som kämpade emot och till slut drogs förslaget tillbaka.

Just nu jobbar hon med en kommande fotoutställning, ”NoPhobia Project” där hon fotograferar ormar med vardagliga föremål i oväntade situationer, för att motverka just fobier och rädsla. Hon understryker att det finns vissa förhållningsregler när det gäller just fotografier av ormar.
– Fotosessioner genomförs vanligtvis i samband med rutinmässiga hälsokontroller eller planerad skötsel, och varje individ medverkar endast under en begränsad tid.

Jennipher beskriver att ormarna alltid hanteras i direkt anslutning till sina vivarium, med undantag för utbildningssyfte eller i särskilda fall där det bedöms nödvändigt. Om något djur visar tecken på obehag återförs det omedelbart till sitt terrarium.
–Djurens välmående och säkerhet är alltid högsta prioritet.

Hon visar upp sin terapiorm ”Mörker”, en Amerikansk Kejsarboa som används i hennes behandlingar mot fobi och rädsla. Hon visar också den giftiga arten ”Blå insularis” och ”Variabel Buskhuggorm” som hålls bakom lås och varningsskyltar.
–Alla som har den här markeringen är giftormar, det ingår i reglerna. Det ska vara tydligt om något händer, till exempel vid en brand.

Har du blivit biten någon gång?
– Ja, av ogiftiga ormar men aldrig en giftorm.

Hon förklarar att de flesta bett från giftormar inte ens innehåller gift.
–De sparar giftet till jakt, det är livsviktigt för dem och inget de slösar med i första taget.

För Jennipher betyder djuren allt.
– Det här är min familj och mina livskamrater.