Vårt mytomspunna landskapsdjur flyger – trots vikten

Av Anton Rimstedt

ÖSTERGÖTLAND. Knölsvanen är en av de tyngsta fåglarna som kan flyga, ändå flyttar de söderut om vintern. Men i takt med mildare vintrar blir flyttarna allt kortare, och numera kan man se Östergötlands landskapsdjur i Tåkern året om.

Knölsvan (Cygnus olor) är en stor andfågel, inom släktet Cygnus, som främst förekommer i Europas och Asiens tempererade områden.
– Knölsvanen är en symbol för Tåkern och det tror jag är en del av förklaringen till varför det är vårt landskapsdjur. Det finns nog ingen plats i Sverige som man kan se så många knölsvanar på som i Tåkern. Sen är det ju en välkänd, ståtlig fågel som ser väldigt tjusig ut, säger Adam Bergner, biolog vid Tåkerns fältstation.

Föreningen Tåkerns Fältstation arbetar sedan 1963 med inventeringar och naturskydd i och kring Tåkern. Som biolog och fågelkonnässör är Adam Bergners engagemang i föreningen stort. Mycket av den lediga tiden så här års spenderas kring Tåkern. Till vardags jobbar han som naturvårdshandläggare på länsstyrelsen.

För Östgötatidningen berättar Adam Bergner mer om vårt landskapsdjur, knölsvanen.
– Det är en ganska vanlig fågel. Den finns egentligen i alla lite mer vegetationsrika sjöar och vattendrag. Den finns över hela länet.

– Tåkern är en idealisk plats om man vill se knölsvan. Framför allt så är sjön väldigt grund. De behöver egentligen bara dippa ner sitt huvud så når de ner till botten, tack vare den långa halsen, där de kan äta av undervattensväxter, fortsätter Adam Bergner.

Knölsvanen bygger ett stort bo av vass som placeras mer eller mindre direkt på marken, i olika biotoper, men alltid i närheten av större vattensamlingar eller vid havet. Deras flyttmönster har förändrats något i takt med att vintrarna har blivit mildare på senare år.

– Tåkerns knölsvanar ringmärktes en hel del på 60- och 70-talet och då kunde man se att de ofta inte flyttade längre än ned till Danmark på vintern. De flyttar bara så långt som de behöver för att hitta öppet vatten. I och med våra mildare vintrar så är det ganska många svanar som övervintrar i Tåkern och i Östergötland också, säger Adam Bergner.

– Det är en väldigt tung fågel, så det kostar mycket energi och bränsle att behöva flytta längre sträckor.

Med sin snittvikt på 12 kilo hör den till de tyngsta fåglarna som kan flyga. Vikten hos en knölsvan kan uppgå till 15 kg, och i sällsynta fall ännu mer. Den äldsta knölsvanen i Sverige blev drygt 25 år gammal enligt uppgifter från Ringmärkningscentralen på Naturhistoriska riksmuseet.

Fryser svanarna om de stannar och håller till i kalla svenska vintervatten?

– Sjöfåglar i allmänhet fryser inte, utan de har en väldigt speciell typ av värmeväxling i benen. De upplever inte kyla riktigt på samma sätt som vi skulle göra. Deras fjäderdräkt är också väldigt tät. Men får de inte tag på ordentligt med mat så kan de få svårare att hålla värmen.

Kan den tjocka fjäderdräkten bli för varm på sommaren då?

– I regel så hittar de sätt att svalka sig. Men blir det en väldigt varm sommar och torka så kan vissa mindre fåglar få problem med värmen, men just knölsvanar har jag inte hört att de skulle få problem med temperaturer, säger biologen Adam Bergner.

Knölsvanen är inte bara Östergötlands landskapsdjur, utan även Danmarks nationalfågel. Den stora fågeln är också föremål för en mycket gammal legend, en legend som förklarades som myt redan på antiken. Legenden berättar att knölsvanen lever sitt liv i stumhet men att den vid dödsögonblicket utbrister i en hjärtskärande vacker sång. Detta är alltså inte sant, men historien har gett upphov till uttrycket svanesång.



Anton Rimstedt