Idrott är verklighet, inte saga – sträck på dig Jonna, sträck på er östgötar!

Av Anton Rimstedt

KRÖNIKA. Allt var upplagt. Allt var perfekt. Allt fanns där på straffpunkten. Först för Caroline Seger. Sedan för Jonna Andersson. Närmare ett OS-guld går inte att komma.

Sagan skrev sig själv. De över 100 människorna som hade samlats på torget i Vadstena fick jubla över att stadens stora dotter Stina Blackstenius gav Sverige ledningen i OS-finalen i fotboll. Det blir knappast större än så för en liten kommun och ort som Vadstena. Och breddar vi det bara litegrann och ser ur ett östgötskt perspektiv så är det nästan löjligt hur många av Sveriges tongiivande spelare som har en bakgrund i Linköpings FC. Kosovare Asllani spelade fram Blackstenius, Vimmerbytjejen är bara en i mängden i detta landslag som har Linköping att tacka för en viktig del av sin fotbolls-, och livs-, utveckling. Och Mjölbys del i det hela kommer vi till.

Ledning blev till kanadensisk kvittering. Som blev till förlängning. Som blev till straffar. Som blev till en dramatisk svensk comeback efter några sedvanliga straffräddningar från Hedvig Lindahl. Den svenska målvaktslegendaren skulle bli hjälte i sin sista (?) insats i landslagströjan. Allt som krävdes var att lagkaptenen, och lika stora legendaren, Caroline Seger skulle slå in sista straffen. Och när hon missade, och det ska snabbt tilläggas att det nog inte fanns någon utanför Kanada som inte unnade Seger en sista framgångsrik spark, så blev sagan ur ett östgötskt perspektiv om möjligt ännu mer delikat. För tack vare Lindahls insatser gavs Sverige en chans till att dunka in OS-guldet. Chansen gavs till Mjölbys stolthet Jonna Andersson. Det var hon som skulle rädda upp Segers miss och skänka ett OS-guld åt veteranerna som hade väntat så länge. Men också skänka ett OS-guld till ett Östergötland, som oavsett utgång i den här finalen kan sträcka på sig lite extra, som har fostrat både henne själv och Sveriges numera bästa OS-målskytt i historien, Stina Blackstenius.

Men som ni alla vet så blev det inget guld. Sagan fick inte ett lyckligt slut. Kanske just för att det inte var någon saga. När förbundskaptenen Peter Gerhardsson efter prisutdelningen själv började prata om saga som begrepp för det som aldrig blev så konstaterade han snabbt, och korrekt.

– Idrott är inte så. Idrott är något annat. Idrott är verklighet. Ibland finns det ingen logik. Det här är verkligheten.

Solen går upp också för dem som misslyckas med sitt kall. Livet, det består av förluster och vinster och misslyckanden och fall.

Eller som Hedvig Lindahl sa:

– Livet går vidare och om ett halvår kommer vi vara glada och stolta över det här. Men man kommer ju inte närmare än så här.

Och i det här fallet ska vi också påminna oss om att det "bara" är fotboll det handlar om. Världens viktigaste oviktigaste lek. Men framför allt ska vi sätta in två raka OS-finaler i ett sammanhang. Och gör man det så inser man, som svensk, att det är inte mycket som kan mäta sig med två raka OS-silver i fotboll i den svenska idrottshistorien. VM-silver på hemmaplan 1958? Kanske. Fem raka Wimbledon-titlar? Kanske. Riva den kinesiska bordtennismuren? Kanske. Det där bronset 1994? Kanske. De där tre OS-gulden i friidrott uner samma spel 2004? Kanske.

Poängen är att Fotbollslandslagets bedrifter 2016 och 2021 är där uppe och för en östgöte, som kan sträcka på sig å Vadstenas, Mjölbys och Linköpings vägnar, så är fotbollstiden vi lever i just nu stor. Riktigt stor.

Anton Rimstedt