En självklarhet att ta emot dem som flyr
Av Mia Karlsvärd
KLOCKRIKE Många familjer i Sverige och Östergötland har öppnat sina hem för flyktingar från Ukraina. En av dem är familjen Franzén som har en gård mellan Borensberg och Klockrike.
Misza från Ukraina leker med Patriks och Louises bonusbarnbarn Llon. Foto: Mia Karlsvärd.
Det är sen eftermiddag och solen värmer varmt. På gräsmattan på Valstad gård leker barnen obehindrat med varandra. Trots att den ena pratar svenska och den andra ukrainska.Sedan en vecka tillbaka har Patrik och Louise Franzén som driver ett lantbruk en familj från Ukraina boende i gårdens personalbostäder.
– Vi såg Taras Kuzmenkos inlägg på Facebook att han efterlyste boende, berättar Louise Franzén.
Östgötatidningen har tidigare skrivit om motalabon Taras hjälparbete.
– Det här fruktansvärda kriget gör ingen opåverkad. Vi hade redan pratat om vad vi skulle kunna göra, att ta emot flyktingar var för oss självklart, säger Louise Franzén.
Hon berättar att de har turen att ha en granne, Oksana Polubinska som är från Litauen och som kan hjälpa till med att tolka på ukrainska.
Familjen på sex personer, två systrar med sina barn och en kusin till dem är från en mindre ort utanför Ternopil, cirka tretton mil från Lviv.
–Vår stad bombades krigets första dag, den 24 februari. Sedan har det varit relativt lugnt, men vi är rädda för att kriget kommer närmare vår by också, berättar Juliana Klymjuk.
När volontärer kom och hämtade folk med bussar från deras by bestämde de sig för att följa med. Första målet på resan var Polen.
–Vi passerade Lviv där det längs vår väg upprättats en humanitär korridor. Runt omkring oss på avstånd såg vi hur det bombades, säger Ira Semeniuk.
De såg förödelsen i Lviv. Flygplatsen, radiotornet och områden som nu bara vara stora grushögar.
I Ternopil är deras föräldrar och Iras man kvar. Oron för dem är påtaglig när de berättar om sitt hem och det som var vardag i Ukraina.
De är från landsbygden och att bo på en lantgård är bekant för dem. Trots detta är det mesta annorlunda. Deras vardag för några veckor sedan var att gå till skolan och till arbetet.
– Skolarbetet kan vi till viss del fortsätta med online via dator, berättar Marija Korol, som är 19 år och studerar Livsmedelsprogram på högskola i Ukraina.
Juliana Klymjuk hade två månader kvar innan hon skulle varit färdigutbildad kock.
Hennes dotter Etuna som är två år har krupit upp i hennes knä och vill envist leka med mammas mobiltelefon.
–Vi är så tacksamma för den hjälp vi får och tycker att det är jobbigt att vara en belastning, säger Juliana Klymjuk.
Hon vill så snart som möjligt börja arbeta i Sverige.
–Vi har förklarat för dem flera gånger att de absolut inte är till besvär. De vill så gärna göra nytta, berättar Louise Franzén.
Jag frågar om det är något särskilt de vill säga.
–Vi är så tacksamma för den hjälp vi får från alla svenskar. Busschaufförerna som hjälpte oss till Sverige, Taras, alla som gett oss gåvor från Borensberg och Patrik och Louise. Nu vill vi bara att kriget ska ta slut, att Ukraina vinner. Vi vill så snart som möjligt flytta tillbaka till vårt hem och vår familj, säger Ira Semeniuk.
Mia Karlsvärd–Vi är så tacksamma för den hjälp vi får från alla svenskar, säger Ira Semeniuk längst till höger tillsammans med sin syster Juliana Klymjuk med dottern Etuna i famnen och i mitten systrarnas kusin Marija Korol. Foto: Mia Karlsvärd.
–Det här fruktansvärda kriget gör ingen opåverkad. Att ta emot flyktingar var för oss självklart, säger Louise Franzén tillsammans med grannen Oksana Polubinska som är från Litauen. Foto: Mia Karlsvärd.