Anders bygger gärdsgårdar: "Genuint och stabilt"

Av Susanne Hasselqvist

ÖSTERSTAD Snålblåsten viner över slätten. Anders ”Gårdssnickar’n” Eriksson gör sin sista gärdsgård för säsongen, det börjar bli kallt. Han har förberett störarna som ska ner i marken, de är sotsvarta och har värmts över eld, då ruttnar de inte. Alla granvidjor ska värmas och formas, men slanorna som bildar själva staketet har han köpt.

Det är tur, för det går åt 5 000 granslanor om året. Det räcker inte hans egen skog till. 10 000 grankvistar till vidjor som håller ihop konstruktionen, det kan han plocka hemma. Då blir det ungefär 2 000 meter gärdsgård.
– Själva bygget går snabbt, säger han. Det är förberedelserna som tar tid.

Han värmer granvidjorna i ett stort rör där en doppvärmare hettar upp vattnet.
– En varm vidja blir mjuk, säger han och visar hur han enkelt kan både vrida vidjan runt sig själv och snurra den runt de uppstickande störarna.

Då häktar små hullingar på vidjorna i varandra så de sitter stadigt. Just nu har de barren kvar, men de kommer att ramla av rätt snabbt. Det finns inte en enda spik i detta staket, inga främmande material, alla detaljer kommer från naturen.
– Namnet gärdsgård kommer av att den byggdes för att stänga in gärdet eller gården, säger Anders Eriksson. Det var viktigt att djuren inte kom in i odlingarna och åt av människornas grödor. Ända in på 1900-talet hade man gärdsgårdssyn i socknarna, där det kollades att allt var helt så att korna hölls borta. Den som hade slarvat fick böta någon krona.

I olika delar av landet byggs olika modeller. Den här kallas Kronobergsmodell.
– Det finns Kindamodell och Siljansmodell, Leksandsmodell och så vidare. Slanorna är olika långa, enkla eller dubbla eller kluvna, antalet vidjor varierar och avståndet mellan störarna är olika.

35 meter gärdsgård bygger han på en dag. Själv uppsättningssäsongen är mellan mars/april till september och sedan slutet av juli är han bokad för nästa år. Dessutom håller han kurser i gårdssnickeri, både privat och tillsammans med hemslöjden.

Anders Eriksson är lärare i grunden och har en filosofisk kandidatexamen från Estetiska Institutionen vid Linköpings universitet. Han har haft snickeri och jobbat som formgivare och produktutvecklare, alltid med hantverk som bas. 2018 bestämde han sig för att ge gärdsgårdsbyggandet en riktig chans och prova om det går att leva på. Utanför Eksjö ligger morfars gård i Hessleberg och där fanns skog att ta vara på.

Han har fullt upp att göra, intresset för gärdsgårdar är stort i dag. En trend, säger Anders Eriksson, som har hållit i sig länge. Ernst och Mandelmanns är populära inslag på tv, vi inreder lantligt och traditionellt och drömmer om ett genuint liv på landet.
– Kanske är det så i tider av politisk oro, krig och klimathot. Vi vill odla själva och skapa sådant som vi kan greppa, något genuint och stabilt. Jag gillar själv enkelheten i den lantliga traditionen.

Han har inte något riktigt svar på frågan hur länge han har byggt gärdsgårdar.
– Alltid, tror jag, säger han fundersamt. Traditionerna och hantverkskunnandet har jag sett min morfar utföra och min far lärde mig det som liten. Jag har vuxit upp i en gammal skola från 1912, där fanns en slöjdsal. Då blir man så här.

SUSANNE HASSELQVIST