Julfirande i medeltidens Vadstena – i och utanför klostret

Av Anton Rimstedt

VADSTENA. Firat jul har vi gjort under många år här i Östergötland. Men firandet av den kristna högtiden har inte alltid sett likadant ut, nunnorna i Vadstena på 1300-talet hade förmodligen häpnat över det moderna julfirandet. Inte heller folket utanför klostret hade känt igen sig i dagens jultraditioner.

För några veckor sedan tog Östgötatidningen med läsarna på en resa genom medeltidens pandemi ur Heliga Birgittas perspektiv, nu har det blivit dags att ta reda på hur julfirandet på 1300-talet såg ut i och utanför Vadstena kloster. Även denna gång har vi tagit hjälp av Roger Andersson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, som har forskat om Birgittas Uppenbarelser och det religiösa livet i Vadstena.

– Det var enbart en religiös högtid. Man firade Kristi födelse. Inne i klostret har jag oerhört svårt att föreställa mig att det ska ha förekommit någon annan form av julfirande, på det sättet vi tänker på som firande. Därmed inte sagt att det inte kan ha förekommit ute i samhället, men inne i klostret var det inte mycket man gjorde alltså, säger Roger Andersson.

Och då menar verkligen språkprofessorn att det inte var mycket man gjorde kring jul inne i klostret efter grundandet 1384, förutom de vanliga rutinerna förstås.

– Nunnornas jul inne på klostret skiljde sig nog inte så mycket från vilken annan dag som helst. Man följde ett schema med sina liturgiska texter, som hette Cantus sororum, och det löpte på vecka efter vecka oavsett vilka dagar eller helger det var, berättar Roger Andersson.

Cantus sororum, texterna och sångerna som Birgittasystrarna ägnade sig åt, var ordnad efter veckans dagar i sju officier med varsitt tema. Varje dags liturgi var ordnad i så kallade tidegärder. I Cantus ingår 27 hymner, skrivna av Petrus Olavi av Skänninge (död 1378) och fördelade över veckans officier.

När man nu, 2020, strövar runt på klosterområdet i Vadstena ser man adventsstjärnor, ljusstakar och annat vi förknippar med jul och december. Men något julpynt var det inte tal om på 1300-talet.
– Det stora julfirandet skedde nog snarare utanför klostret, i den vanliga liturgin som hörde till domkyrkan i Linköping. Där skedde det stora högmässor och såna saker. På det sättet var julen en stor kyrklig fest, med pampiga mässor som samlade många människor, säger Roger Andersson.

Ända sedan Heliga Birgittas dagar har människor vallfärdat till Vadstena för att på olika sätt ta del av det religiösa, historiska och kulturella arv som platsen erbjuder, men 1300-talets jular drog inte till sig folk från när och fjärran på det sätt som man annars kunde se under den tiden.

– Kristi födelse, den 25 december, var en av de största kyrkohögtiderna under året. Men det var inte någon stor pilgrimsdag. Det fanns andra dagar på kyrkoåret som det kom flockvis med pilgrimer till Vadstena, säger Roger Andersson.

Men Heliga Birgitta har i sin tur satt sin egen prägel på avbildandet av hela julens kärna, nämligen Jesu födelse. Birgitta gjorde en resa till Jerusalem och det heliga landet (nuvarande Israel) precis i slutet av sitt liv och när hon kom till Betlehem så ska hon ha fått en vision, en uppenbarelse, av hur det gick till när Jesus föddes.

– Det sättet som hon beskriver det på kom sedan att återspegla sig i kyrkokonsten. Efter Birgittas så kallade uppenbarelse så förändrades sättet att avbilda Jesu födelse, säger Roger Andersson, som skickar med ett utdrag ur en artikel han själv har skrivit om just detta. Det utdraget kan man läsa här nedan.

Anton Rimstedt








Roger Andersson om Heliga Birgittas uppenbarelse om Jesu födelse:

"Birgittas uppenbarelse i Betlehem fick ett stort genomslag i kyrkokonsten. Det vanliga sättet att framställa motivet var att Jesusbarnet låg i sin vagga, medan modern avbildades liggande på en brits intill. Enligt uppenbarelsen föddes istället barnet under det att Maria låg på knä och bad och det nyförlösta barnet sken med ett så starkt och vackert ljus att alla andra ljus förbleknade. Uppenbarligen inspirerade av detta händelseförlopp blev det härefter vanligt att Jesusbarnet avbildades naket och med en stark strålglans invid sin knäböjande moder. Omedelbart efter Birgittas död, möjligen redan under det sista året av hennes levnad, framställdes en målning baserad på denna revelation, av den florentinske konstnären Niccolò de Tommaso. Detta sätt att avbilda födelseundret påverkade därefter många andra konstnärer i hela Europa. Men det spreds också till Sverige och vi ser det både i altarskåp, väggmålningar och textilkonst från medeltiden", skriver Roger Andersson.