Klik venligst
ÖSTERGÖTLAND 2022-1-21 KL. 17:26

Bladvändarkänslan i Östgötasviten – Gertrud Hellbrand om sitt författarskap

Av Ksenia Emelianova

ÖSTERGÖTLAND. Den östgötska författaren Gertrud Hellbrand, som är känd för landsbygdsromaner i hästmiljö, är aktuell med en ny spänningsserie, Östgötasviten. Den andra boken i trilogin, Svinskytten, kommer ut i mars.

Bladvändarkänslan i Östgötasviten – Gertrud Hellbrand om sitt författarskap
Författaren Gertrud Hellbrand släpper nästa bok i trilogin Östgötasviten i mars. Foto. Peter Holgersson.

Kan du berätta om din nya bok?

– Den heter Svinskytten och är den andra delen i trilogin Östgötasviten. Boken handlar om en trettioårig kille, Aron, som kommer till en gård i Sörmland där han blivit anställd som jägare. Gården drivs av en hästkiropraktor vars hustru är rullstolsburen. Hästkiropraktorn har en kvinnlig assistent som är ungefär lika gammal som Aron och Aron börjar misstänka att hästkiropraktorn är våldsam. När Aron gör en fruktansvärd upptäckt i skogen är det uppenbart att det har skett ett brott på gården.

I den här romanen möter läsaren återigen polisen Sanja Soliman som skymtar förbi i den första boken, Dragoner. Hon spelar en betydligt större roll i Svinskytten som utspelar sig 2008, 11 år innan Dragoner. Då är Sanja 20 år gammal och läser vid polishögskolan. Man behöver inte läsa Dragoner för att förstå handlingen i Svinskytten. Samma gäller hela Östgötasviten. Det är inte nödvändigt att läsa alla tre böcker men om man gör det får man fördjupning i bokseriens värld.

Hur känns det att skriva en bokserie?

– Det är första gången jag skriver en serie och jag tycker att det är jättekul. Jag hade serietänk redan från början. Därför finns det trådar även mellan Dragoner och min tidigare roman Veterinären som inte ingår i Östgötasviten. Man kan säga att Dragoner är en spinoff av Veterinären. I Veterinären, som är en episk berättelse, skapade jag ett persongalleri bestående av olika sorters människor som jag vill fortsätta att skriva om. Det är en utmaning att låta karaktärerna utvecklas över tid samtidigt som man varierar stämning och tempo i böckerna. Jag är nybörjare på spänningsgenren och det är roligt att försöka framkalla bladvändarkänsla.

Många av dina romaner utspelar sig i Östergötland. Hur stor roll spelar landskapet i ditt författarskap?

– Innan jag skrev Veterinären höll jag på med renskalade kammarspel där platsen var inte så viktig. I Veterinären tog jag greppet om min bakgrund och skapade den fiktiva trakten Småsjölandet som Vikbolandet där jag växte upp förvandlades till. Det blev en sorts kärleksförklaring till hemorten, dess lera, tristess och det storslagna landskapet.

Mycket i dina romaner handlar om hästar och ridsporten. Varifrån kommer ditt hästintresse?

– Det var något som jag gillade redan som barn. Jag började gå på ridskola när jag var sju år. Mamma lovade mig en ponny när jag skulle fylla tolv år om jag fortfarande skulle vara intresserad då. Jag fick ponnyn och sedan skaffade mamma en ponny åt min syster också. Vi åkte runt och tävlade tillsammans. Nu när jag bor på landet fortsätter jag att hålla på med hästar även i vuxen ålder. Jag rider ponny tillsammans med mina två döttrar.

Vilken av dina böcker tycker du mest om?

– Det är svårt att rangordna. Oftast nämner jag den romanen som jag håller på med i stunden. Jag har lagt mest tid och svettats allra mest över Veterinären. Den boken har blivit mitt magnum opus och största genombrott som nått ut till många.

Vilka är dina förebilder inom litteraturen?

– När jag läste Donna Tartt första gången var det en stor upplevelse och man får kanske något av hennes vibbar i mina tidiga romaner. Jag inspirerades mycket av Thomas Manns Buddenbrooks och Philip Roths Amerikansk pastoral. Jag är jätteförtjust i Michel Houellebecq. Bland yngre författare är Sally Rooney definitivt en favorit.

Hur går det med skrivarkursen Textlabbet på Bona folkhögskola som du håller i?

– Många författare tycker att det är attraktivt att jobba på skrivarkurser. Man behöver ett bra brödjobb eftersom det är svårt att försörja sig på skrivande. Båda mina föräldrar är lärare och kanske är det därför som jag själv är bekväm i lärarrollen. Det har fungerat bra med rektorerna på Bona folkhögskola. De har tillåtande attityd mot vår kurs och lägger sig aldrig i innehållet. Bona är liksom många andra folkhögskolor stolta över sina estetiska utbildningar, som skrivarkursen.



Ksenia Emelianova


Författaren Gertrud Hellbrand. Foto: Peter Holgersson.


PÅ STARTSIDAN JUST NU