Blackstenius om tuffa året som blev till guld

Av Anton Rimstedt

VADSTENA/GÖTEBORG. Pandemi, uppskjuten serie, ingen publik när Damallsvenskan väl kom igång och en rad skador. 2020 har inte varit en dans på rosor för Stina Blackstenius, men till slut fick året ”krönas” med karriärens andra SM-guld.

En vecka före julafton befinner sig Stina Blackstenius i nya hemstaden Göteborg, men tanken är att hon ska fira jul hemma i Vadstena med familjen.
– Jag ska avvakta några dagar till, men planen är att åka hem till julafton. Sen får man ju vara försiktig när man ska träffa familjemedlemmar och så, säger den mest framträdande fotbollsspelaren från västra Östergötland.

De senaste åren har det blivit spel i Linköpings FC och franska Montpellier och framgångar i svenska landslaget med VM-bronset från ifjol som senaste höjdpunkt. Inför årets säsong lämnade Blackstenius Linköping och gick till allsvenska konkurrenten Göteborg FC.
– Det har varit ett ganska speciellt år såklart, med tanke på serien som sköts upp och sen startade väldigt sent, ingen publik och tajt spelschema. Men vi är såklart jättenöjda med att vi lyckades vinna guldet efter att ha haft det som mål hela säsongen, säger 24-åringen från Vadstena.

Personligen har Stina Blackstenius inte haft sitt bästa år, men glädjen över guldet med Göteborg är inte mindre för det.
– För egen del har det varit ett ganska tufft år, jag har haft tre bristningar, varav den sista var väldigt tuff att handskas med. Det har påverkat mitt spel en hel del och jag missade också ett antal matcher. Jag är väl inte nöjd med det som jag har presterat under året, men är väldigt glad över vad laget lyckades med.

Är det svårare eller lättare att glädjas åt ett SM-guld ett sånt här år när mycket runtomkring har varit kämpigt och märkligt?

– Man blir nog lika glada oavsett vad. Jag kände direkt när jag kom till Göteborg att det kändes väldigt bra och väldigt rätt. Att det inte har gått spikrakt på det personliga planet gör inte så mycket när laget går så bra, säger Stina Blackstenius.

Guldet säkrades den 7 november, mot just LFC på Linköping Arena. I en övertygande 7-0-seger fick Stina avsluta målskyttet mot sitt gamla lag.

– Jag hade egentligen inga tankar på det innan eller under matchen, men jag fick ändå försöka tänka bort att det var LFC som stod där på andra sidan. Klart det var lite märkligt att stå på Linköping Arena och vinna ett SM-guld med Göteborg, men jag hade lika gärna kunnat vara någon annanstans i Sverige och jag hade varit lika glad, säger Stina Blackstenius nu med lite distans till firandet i Linköping.

Men något större segerkalas blev det inte.
– Det blev inte riktigt något firande så, med tanke på den situationen som är med Covid. Man hade önskat att få fira lite mer på riktigt, men vi hade också två Champions League-matcher kvar efter guldet var säkrat, så det var egentligen bara att träna vidare fram tills dess.

För Göteborg var det klubbens första SM-guld, medan det för Stina var andra gången.

– Jag var väldigt ung när jag vann med LFC (2016). Men det är egentligen samma glädje nu som då, det är ingen egentlig skillnad.


Anton Rimstedt