Drivs av viljan att berätta

Av Mia Karlsvärd

ÖDESHÖG/MJÖLBY Med 60 års erfarenhet som konstnär säger Lasse Frisk: –Jag är ganska stolt över vad jag åstadkommit, och jag vet att jag kan gå ut på så gott som vilken leråker som helst och skapa verk från leran. Han är nu aktuell med en utställning på Mjölby konsthall.

Lasse Frisk berättar att allt började bland tanter, batik och keramik i Nässjö.
– Jag var en tonårskille i Nässjö som gjorde batik och keramik tillsammans med tanter på ABF kurser.

Därefter gick keramikresan vidare via Nyckelviksskolan innan han börjad på Konstfack på 1970-talet.
– När jag på skolan hamnade i ett sammanhang och träffade likasinnade, då började mitt liv, säger Lasse Frisk.

Han gick på Konstfack när en av lärarna var Bertil Valin. Det var under en era när man inte fick göra vackra saker och rektorn alltid gick omkring i flanellkostym.
– På rektorns kontor fanns ett stort skrivbord. Vid ett tillfälle gick en av mina kurskamrater in på hans kontor. Satte sig ner i stolen mittemot rektorn, kastade upp benen på skrivbordet och började ifrågasätta längden på utbildningen. Rektorn svarade då: ”Att lära sig går fort, men att bli konstnär tar fyra år”.
–Det krävs av mig som konstnär något annat, viljan att berätta någonting, förklarar Lasse Frisk.
Han menar på att det också finns olika inriktningar som keramiker.
– Det finns krukmakare som är fantastiska duktiga på att reproducera sina saker och de som ser hantverket som ett uttryck för att vilja berätta någonting. Jag är bra på att göra unika saker, säger han.
Efter Konstfack fick Lasse Frisk uppdrag på glasbruk.
– I fem år hade jag kontrakt på ett glasbruk som ledde till utställningar både i keramik, glas och till utsmyckningar.

Med utsikt över slätten vid foten av Omberg bor Lasse Frisk och hans fru. Barnen är vuxna sedan länge. På vägen ut till Lasse Frisks verkstad passerar vi hallen med en almanacka med bilder på barnbarnen.

Hur hamnade ni i Ödeshög?
–Vi hade ett företag som jag sålde och då behövde vi inte bo kvar i Stockholm, vi letade efter ett ställe på landet där barnen kunde ha hästar. En dag med snöstorm hittade vi hit, berättar han.

Lasse Frisk går över gräsmattan till verkstaden, en tydlig gång har skapats i marken mellan husen. Inne i verkstaden finns hyllor som visar på alla de unika föremål som han skapat genom åren, det vill säga en bråkdel, det som är kvar här. Han verk finns i hem runt hela jorden. Han är representerad på flertalet museer bland annat på Nationalmuseet i Stockholm och i Japan. Har man fått äta på Hagdahlsakademiens unika porslin så är det Lasses Frisks och Ami Ståhlkrans design på tallrikarna. Med sitt långa värv har han också fått uppdrag som gästprofessor på en rad universitet runt om i världen, bland annat Colleges of Art in India, UNAM College of Art, Mexico City och universitet i Linköping.

Frågan om han har några milstolpar känns därför torftig:
– Förutom barn och familj är det så klart en sak när Nationalmuseums köper ens grejer och resorna, svarar han snällt trots att hans CV är långt som en roman.

Han nämner Indien och Mexiko som källor till inspiration i hans utveckling som konstnär.
–Det har gett mig mod att blanda färger, säger han.

På hyllorna i hans verkstad ser man exempel på detta.

Inför utställningen på Mjölby Konsthall har han valt att skapa nytt. Under pandemin har han haft tid och det blir två helt olika kollektioner.

– Dels hade jag en vision om en stor hög av saker med prickar, det är inne nu, men jag ville göra det på mitt eget sätt. Sedan har jag gjort cylindrar som jag dekorerat på ett speciellt sätt. Det är väldigt sällan som jag förvånas när jag öppnar brännugnen numera, men den här gången, med den här metoden, var det utmaningen, säger Lasse Frisk.

MIA KARLSVÄRD