Heda – en by med djupa rötter i medeltiden

Av Per Carlsson

ÖDESHÖG. Heda, vid Ombergs fot. Med en vidunderlig utsikt milsvitt över slätten mot Tåkern och åt andra hållet mot det blå berget. De som bor här har rotat sig djupt. Sedan länge eller mera nyligen.

Håkan Fredriksson är Hembygdsföreningens ordförande och tvättäkta Hedabo – sedan fem generationer.
Håkan, född 1948, är lantbrukare på gården Jussberg. Sonen har tagit över den stora gården, med hundratals djur, men Håkan jobbar kvar.
– Vi har byggt ett eget hus på gården, Solåsen, men jag tar del i arbetet fortfarande, säger Håkan.

Heda av i dag är en, åtminstone före turistsäsongen, tämligen tyst by. Sommartid lockar den unika kyrkan besökare på väg till eller från Omberg och Alvastra, och Rökstenen.
Håkan är kyrkvärd och sommartid är han en av dem som öppnar och stänger kyrkan.
Han minns förstås en annan tid i Heda.
– Jag gick i skolan här i Heda, och i Rök. Skolan lades ner i slutet på 1960-talet. Det fanns två affärer också, men de försvann ungefär samtidigt. När jag växte upp hade vi cykelaffär, snickare, rörfirma, målerifirma, en vagnmakare och en skomakare, berättar han.
Och fotbollslag. Heda IF.
– Dom spelade på en ängsplan som lutade lite och före matchen fick ju hela gänget lyfta bort komockorna. Efter matchen fick man tvätta sig med vatten ur en källa inne i snåren. Allt är länge sedan…

Men det som levt kvar, åtminstone till före pandemin, är den uppskattade marknaden, som hölls (och som förhoppningsvis ska hållas igen) i backarna runt kyrkan och nära hembygdsgården.
– Det brukar vara en 130 knallar här då. Och Hembygdsföreningen ansvarade för kaffeserveringen. Det var verkligt fina grejer som såldes, mycket hemslöjd. Man undrar hur det ska bli i framtiden.
Heda är en by som växer befolkningsmässigt. Sakta men säkert.
– Lediga hus försvinner direkt. Många sommarhus har blivit till permanentboenden. Heda ligger ju centralt. Nära till E4:an. Centralt – och avskilt.

Håkan har svårt att hitta några nackdelar med att bo i Heda.
– Jag är ju inbodd. Själva bygden, och Vättern, är väl svaret på varför jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans.
En som inte heller kan tänka sig det är Urban Ingvarsson.
– Om jag är en krukväxt som man kan flytta på så är han ett träd, säger Urbans hustru Prasenna Björnell, skämtsamt och kärleksfullt om sin man. Som håller med.
– Jag kom hit som sexåring, från Rök, så jag är rotad i bygden, berättar han.
– Du brukar säga att det här är den svenska civilisationens vagga, skämtar Prasenna.
Hon kom som 14-åring till Sverige från Penang i Malaysia och till Heda när hon träffat Urban. Orsaken till flytten från Malaysia var att Prasennas mamma Radha träffat en svensk man. Radha bor även hon numera i Heda.
Prasenna jobbar i Vadstena som distriktssköterska, Urban är mätingenjör och reser runt i arbetet för att mäta och kalibrera vågar och bensinpumpar.
– Ett fritt jobb där jag kan bestämma själv och jobbar hemifrån ibland, säger han.

För några år sedan byggde Urban och Prasenna, med en del hjälp av vänner och lokala företagare, ett nytt hus mitt emot den spektakulära Slöjdvillan, där de bodde innan. Slöjdvillan krävde mycket underhåll, särskilt måleriarbete.
– Nu ska jag sitta och titta på när den nye ägaren målar om, säger Urban och skrattar.
Från det nya huset har de en betagande utsikt över slätten mot Tåkern. I trädgården står buddhastatyer.
– Men de är bara trädgårdskonst, inget annat, säger Prasenna.
Fyra barn är numera utflugna.
– När barnen gick i skolan var det bökigt att bo i Heda, på grund av de glesa kommunikationerna, säger hon.
Urban är som sagt djupt rotad men båda trivs i Heda. Även om de inte deltar i sådant som hembygdsföreningens aktiviteter och liknande.
– Vi bor. Och njuter, säger Prasenna.

Per Carlsson