”Mats” tappade fotfästet: ”Kommer inte kunna ta mig ända upp”

Av Anton Rimstedt

MOTALA. Det var när flickvännen, tillika hans dotters mamma, lämnade honom som det gick utför på allvar för Mats. Under hösten har han flyttat in på Stadsmissionens boende i Motala och nu tycker han ändå att livet är okej, jämfört med hur det har varit.

– Nu sitter jag mest och spelar lite tv-spel. Det finns inte så mycket annat att göra. Är glad över att jag fick det här boendet. Just nu är det socialen som betalar. Tidigare bodde jag några månader hos min syster här i Motala, men det gick ju inte längre, det blev för trångt.

Under korta perioder till och från har Mats, som egentligen heter något annat, saknat tak över huvudet.
– Då har det fått bli parkbänkar, säger Mats och skrattar till. Men det har mest varit på våren och sommaren, då går det an att sova ute. Under vintrarna har jag hittills kunnat sova hos vänner eller familj. Men man är ju lite rädd att bli utslängd nu, de är rätt hårda med reglerna.

Behovet av vinterkläder fick Mats att följa med en äldre granne till Hela människan i Motala. Grannen är här då och då för att få sig ett mål mat eller för att uppdatera garderoben, eller bara för att få sällskap av Heléne Karlsson och Fia Haglund, Hela människans anställda personal här i Motala, över en kopp kaffe. Men för Mats är det första gången han är här.

Mats, som är strax under 30, håller sig lite i bakgrunden av sin äldre, och betydligt mer hemmastadda och högljudda, granne. Grannen, som har bott hos Stadsmissionen i flera år, ”Man tar sig inte riktigt därifrån, även om jag gärna skulle vilja”, gör klart för Heléne och Fia att hans nya kompis behöver en jacka, helst också ett par skor.
Mats står lite trevande och nickar försynt medan hans aningen gapiga vän slår sig ner för en kopp kaffe.

Heléne Karlsson, verksamhetschefen, följer med Mats ut till det lilla rummet som är fyllt med kläder av alla dess slag, skänkta av alla slags givmilda människor.
– Den här kanske blir bra, hör jag Heléne säga medan jag med andra örat lyssnar på den högljudda grannen som förklarar för mig och Fia Haglund vilka för- och nackdelar det finns med boendet hos Stadsmissionen.

Mats jakt på en jacka fångar mitt intresse och när jag går ut till honom och Heléne så är han också på gång med ett par vinterkängor.
– De där kan du inte gå runt i nu, säger Heléne och pekar på Mats halvtrasiga vita gympaskor.

Mats håller försiktigt med, till synes en aning överväldigad av självklarheten hos Heléne att ge bort fina vinterkläder till någon som hon aldrig har sett förut. Tacksamheten och ödmjukheten lyser igenom och Mats behöver inte säga så mycket för att vi ska förstå vad det betyder.
Den där jackan sitter ju fint, ser helt ny ut.
– Ja, det är skönt att få den nu. Det har varit kallt i några veckor här.

Samtidigt får Mats på sig kängorna också och det är en försiktig lycka som sprider sig över hans ansikte. Helt bekväm är han inte med att ta emot.
– Jag vill inte att min dotter ska se mig så här. Jag är inte direkt en förebild. Det var när hennes mamma lämnade mig som det började gå utför på riktigt. Då tappade jag allt och allt föll ihop. Jag började missbruka och tappade bort mitt liv.

Han har fortfarande halva vårdnaden, men dottern bor med sin mamma på en annan ort i södra Sverige och kontakten mellan Mats och dottern är i princip obefintlig.
– Jag pratar med min dotters mamma ibland, men oftast slutar det bara med att vi börjar bråka.

Det är skammen som är tydligast när Mats pratar om sin dotter. Han har inga problem med att berätta för mig om hur det gick snett i livet, det gör han väldigt öppenhjärtigt och naturligt, skjuter inga frågor ifrån sig och nämner, nästan i förbifarten, att han också satt i fängelse i ungefär två år, men för dottern vill han inte visa vad det blev av pappa.

Ofta krävs det nog mindre än vad folk tror för att man ska tappa fotfästet. Mats fallucka öppnades när hans partner lämnade honom, vem vet vad som krävs för att din eller min lucka ska öppnas under våra fötter.
– Vem som helst kan råka ut för något som får en att tappa fästet. Det tror jag verkligen, säger Mats och fortsätter:
– Men då gäller det att hinna komma på fötter igen innan det har gått för långt. Om man inte faller för djupt så går det att ta sig tillbaka till dit man var innan, men för mig gick det för långt, jag orkade inte ta tag i det innan det var försent. Jag har det bättre nu än då när jag hamnade i fängelse, jag håller inte på med sånt skit alls nu, jag har det okej nu, men jag kommer aldrig kunna ta mig ända upp. Jag skulle vilja ha ett jobb, men det är otroligt svårt med min bakgrund att få det.

Ett samtal om livet rikare går Mats och undertecknad tillbaka ut bland borden där den högljudda grannen pratar på med Heléne Karlsson och Fia Haglund. Heléne frågar om de två männen vill ha med sig ett mål mat innan de går också. Det vill de gärna.


Anton Rimstedt