Kristin väntar på rättvisa

Av Sara Anderberg

MJÖLBY Kristin Björfeldt kommer att vara 39 år när hon kan göra debut i paralympics. Men hon är helt inställd på att vänta ut möjligheten och att få bli behandlad på ett mera rättvist sätt. Under tiden agerar hon ambassadör för alla med intellektuell funktionsnedsättning.

Internationella paralympiska kommittén har, enligt uppdraget, påbörjat att ta fram en handlingsplan som syftar till att tillåta intellektuellt funktionshindrade att delta i paralympics i Frankrike 2030.
– Det finns ett hopp, säger Kristin Björfeldt som har väntat på möjligheten sedan hon började satsa på skidåkning för drygt tio år sedan.

Hon har själv tagit strid för det hon kallar en mer rättvis behandling i paralympics. Att hon och andra har drabbats på grund av fusk gör henne frustrerad.
– Jag blev bortvald i skolan och jag blir bortvald i arbetslivet. Jag trodde att idrotten skulle vara mer rättvis men det blev inte så där heller, säger hon.

Kristin talar för alla sina kamrater, andra med intellektuell funktionsnedsättning. Hon har ställt upp på intervjuer i tv och i tidningar och i en omfattande dokumentär i P3 är det Kristin som ger röst åt hela gruppen.

Uppvuxen i ett idrottshem nappade hon inte på sport förrän hon var i 15-årsåldern. Men efter en seger i skol-SM i löpning på gymnasiet fick hon blodad tand.
– Ja, i och med segern fick jag smak på det.

Hon ägnade sig åt löpning i några år innan hon för ungefär tio år sedan fastnade för skidåkning. Hon kör så ofta hon kan men fortfarande är löpningen ett komplement.

Det blir hård träning med drygt tio pass i veckan, omkring 15 timmar i spår med eller utan snö.
– Och jag tycker att det är roligt med både löpning och skidor.

Hemma i sin lägenhet i centrala Mjölby har hon bevis på många placeringar i SM, EM och VM. Det som saknas är medaljer från paralympics.
– Men jag tror inte att jag har fått ut allt av mig själv än.

Hon har för avsikt att som 39-åring ställa upp i paralympics och hon lär vara vältränad om hon kan fortsätta att träna som hon gör i dag. Löpningen kan hon ge sig ut på ensam, så fort hon har kommit hem från sin praktikplats. Skidor kräver att mamma Kajsa är med och agerar tränare. Kristin behöver hjälp att lägga upp sina lopp och att veta när vilken växel ska läggas i.

En gång i veckan tränar Kristin med klubben Akele.
– Och det är heligt, betonar hon.
Massor med träning kräver massor med mat och där har Kristin haft svårt verkligen äta tillräckligt mycket. Men efter professionell rådgivning har det gått vägen.
Maten lagar hon ofta själv i sin lägenhet. Mamma och pappa har flyttat till Linköping, liksom en bror. En annan bror flyttade hela vägen till Köpenhamn. Kvar i Mjölby bor Kristin och hunden Tess och hon säger att det ibland blir lite ensamt.

Fast hon har förstås kompisar på många platser i landet. De flesta har hon träffat genom idrotten men hon har också sina tidigare arbetskamrater, de som hon jobbade tillsammans med som ledsagare på US.
Efter neddragningar inom regionen fick ledsagarna, alla med funktionsnedsättningar, sluta och ingen av dem har fått nytt jobb,
– Jag är den enda som har praktik, säger Kristin och berättar om sitt uppdrag på äldreboendet Boken i Mjölby.

Hon hoppas få ett jobb och säger att hon är beredd att investera både kraft och engagemang om någon bara vill ge henne chansen. Tills den chansen visar sig fortsätter hon att jobba på praktikplatsen, träna hårt och umgås med familjen och sina mer avlägsna vänner.