En morgon på Mjölby station – kroppsspråkssuck och katter som väckarklocka

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. Hjärtat i varje liten ort, det som pumpar ut människorna runtom i samhället varje morgon, eller bara svalget, ett nödvändigt ont som ortens näring behöver passera på vägen till dit de ska? I vilket fall så förenas varje ort i nödvändigheten av en station eller ett resecentrum, och i järnvägsknuten Mjölby ligger nog sanningen om stationen närmare hjärtat än svalget.

Det är en stillsam lördagsmorgon, utan vardagens rusning och stress, ingen som ska med morgontåget till Linköping för att jobba. När jag kommer in på stationen sitter tre personer utspridda över väntlokalen och vid en snabb anblick gör jag det förhastade antagandet att åtminstone en majoritet finns här just nu för att det är det bästa stället att skydda sig från vinterkylan. Allt är förmodligen som vanligt hos de ensamma. Här kan man sitta ifred, utan att någon ifrågasätter eller schasar iväg.

Slår mig ned på bänken utanför toaletterna. En man går fram och läser på instruktionerna till det elektroniska låset på toan, står och begrundar i några sekunder innan han med en kroppsspråklig suck går tillbaka till sin bänk och sätter sig.

”Måste det va så svårt? Var ska jag behöva gå för att få gå före i kön”, tänker kanske mannen.

För att komma in på toan behöver man betala via sin telefon och gå in på en specifik sajt för att få fram en kod som sen öppnar dörren. Mannen med den kroppsspråkliga sucken är inte den enda som ger upp sitt toabesök efter att ha läst instruktionerna.

En något äldre kvinna, det ska senare visa sig att hon är ungefär 70 år, kommer in via sidoentrén, ser civilklädd ut vid ankomsten men ganska snabbt visar det sig vara den person som ska städa lokalen denna morgon. Det är väl nu de är schemalagda att städa här, när de vet att det är ganska tomt och stilla, tänker jag. Men tydligen så är det kvinnans katt som har bestämt att kvinnan ska sätta igång redan nu vid klockan åtta. Städerskan hälsar godmorgon medan hon vant sätter igång sitt arbete med att samla alla soppåsar i ett hörn, sätta i sina hörlurar i öronen och börja moppa golvet.
När pressbyrån så småningom öppnar för dagen så bestämmer sig den städande kvinnan för att ta en paus från det arbete som hon ser ut att utföra i stor harmoni. Hon får nöja sig med en kokt korv då de grillade ännu inte hunnit bli klara.

– Katten ville att jag skulle upp tidigt idag. Den väckte mig redan vid klockan fem. Så då var det lika bra att stiga upp och göra sig redo. En annan gång var klockan två när han tyckte det var dags att vakna, säger kvinnan till butiksbiträdet som serverar den kokta korven.

Mannen med den kroppsspråkliga sucken har varit ute på perrongen och kommer nu tillbaka in i väntsalen, samtidigt som den städande kvinnan är igång med sitt arbete igen, knappast kan hon ha hunnit svälja det sista av korven. Kanske har kroppsspråkssuck-mannen hittat ett annat ställe att utföra sina behov, i vilket fall så har vi funnit hans överman i grenen att ta sig in på toaletten trots suckande över instruktionerna. Det verkar som att en annan man har gått in till pressbyrån och helt enkelt bett om en nyckel till toan. Kanske fick han betala en slant. En problemlösare i vilket fall.

Medan kvinnan som städar går omkring med sin blåa maskin som lämnar vattenränder efter sig likt en ismaskin så har tre yngre tjejer slagit sig ner i salen med packning som möjligtvis indikerar en skidresa. De diskuterar eventuella konsekvenser av att bli ihop med någon i den egna klassen kontra någon på skolan som inte går i egna klassen.
– Om han går i din klass och det tar slut så måste du ju träffa honom varje dag sen, du har inget val då.

– Går han i en annan klass så går det ju att undvika att träffa honom faktiskt. Då måste du inte möta honom sen.

En man begrundar den miniatyriga ismaskinsrutinen, städpersonalen tar ur ena hörluren och stannar upp.

– Ville du säga något, frågar hon trevligt på ett sätt som snarare indikerar att hon vill starta ett samtal än att hon tyckte att mannen glodde.

– Nej, jag satt bara och kollade på när du körde maskinen.

– Ja, idag funkar den ju i alla fall. Sist fick jag göra detta för hand när den inte gick igång. Men det gick det också, jag städar inte så ofta så det är inte så farligt.

– Jobbar du för kommunen eller, frågar mannen.

– Ja, eller jag jobbar bara lite extra ibland. Jag är egentligen pensionär, jag har fyllt 70 nu.

– Ja, det är ju bra att dryga ut pensionen lite. Jag är själv förtidspensionär men jobbar extra med att köra ut hyrbilar.

De båda konstaterar att pensionen är för låg och om de ska kunna leva det liv de önskar så räcker den inte till. Mannen tackar för pratstunden och meddelar att han nu ska ta tåget till sin biluthyrning. Ismaskinsrutinen i miniatyr fortsätter en stund till innan den extrajobbande pensionären försvinner hem till väckarklockan till katt.


Anton Rimstedt