Möt Mjölby hockeys egen trumslagare – Daniel en outtröttlig stämningshöjare

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. Fler och fler har hittat till ishallen i Mjölby den här, för Mjölby hockey, fina kvalvåren. Men en som alltid står där på ståplatsläktaren i ProTrain arena, match efter match i division 2, är den lilla supporterföreningens egna trumslagare Daniel Karlsson.

– KOM IGEN MJÖLBY! KOM IGEN MJÖLBY! KOM IGEN MJÖLBY!

– HELA HALLEN! HELA HALLEN! HELA HALLEN!

Ropen hörs mellan trumslagen. Ibland är det bara Daniel Karlssons egna rop som hörs, ibland ihop med det tiotal personer runtom honom, men under denna kvalserie, och denna match, har han faktiskt fått med sig just hela hallen. När Mjölby jagar kvittering mot Kumla så hänger nästan samtliga i publiken med och sjunger mellan Daniels trumslag.

Rätt som det är slutar sången och hela läktaren reagerar spontant. Daniel Karlsson skriker rakt ut:
– Den var ju inne! Hallå, domarn! Den gick ju in och ut, det var mål!

Han får medhåll av tillräckligt många övertygade på läktaren för att jag ska tro att domarna faktiskt har missat ett mål i hemmalagets kvitteringsjakt. Kvitteringen kom sen senare, men vem vet hur många poäng Mjölby hade fått med sig i hemmamötet med Kumla om domarna hade sett det Daniel Karlsson såg.

Var den där pucken verkligen inne?

– Ja, den var inne. Men på den här nivån finns inga målkameror, så ser inte domaren direkt så blir det inget mål. Här finns ingen signal som ljuder om pucken i efterhand visade sig vara inne, säger Daniel Karlsson lugnt och sansat efter att hallen har tömts på folk.

– Vi är några stycken som har hållit igång ganska många år nu. Det behövs en supporterkultur också på den här nivån. Laget förtjänar lite stämning på matcherna, det är väl därför man står här.

Det finns en supporterförening till Mjölby HC, även om strukturerna verkar något oklara.
– Det är svårt att säga exakt hur många vi är, vi har varit fler än vi är nu, men på bortamatcher kan vi ändå bli en 20-25 stycken.

Relativt många Mjölbybor hittar hit nu under kvalserien till Hockeyettan. Men Daniel har sin plats och sitt instrument, oavsett månad, division eller betydelse på match.
– Ja, jag är här varje match. Jag går hit och trummar.

– Hur många var det på plats idag? Frågar MHC:s huvudtränare Patrik Rosén sin kollega Rickard ”Lillis” Johansson i omklädningsrummet efter matchen.
– Jag uppfattade inte det, svarar Lillis.

Efter någon minut med ansiktet i telefonskärmen så konstaterar Patrik Rosén att det var 419 personer i publiken denna söndag.

– Det var bra idag. Jag tyckte det var mycket folk. Hoppas alla kommer tillbaka de sista matcherna, de behövs, svarar ”Lillis” på faktaupplysningen.

Ute i hallen plockar Daniel Karlsson ihop trumman, som under matchen är fastmonterad i själva läktaren. Han skruvar loss och greppar tag i slagverket.
– Poängen idag var nog helt nödvändig för fortsatt chans, konstaterar trummisen.

På den här nivån så känns det som att det kan behövas en trumma för att få igång stämningen.
– Så är det nog. Nu idag hängde folk på ganska bra tycker jag. Men jag försöker alltid.

Med sig har han en tre-fyra supportrar som också alltid står där, på samma plats, match efter match. I ur och skur. Men det är Daniel som alltid håller i trumpinnarna.
– Ja, det har blivit så.

De andra hardcoresupportrarna är nöjda med det.
– Daniel sköter det där bra, han är bättre på det där, konstaterar de.

Nu i veckan går kvalserien i mål och Mjölby hockeys säsong tar slut, när ni läser det här kanske ni vet om Daniel Karlsson fick anledning att fira eller inte.

Anton Rimstedt