Marie är både dödssjuk och lycklig: ”Man måste jobba för sin egen lycka”

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. Marie Öberg har i ett drygt år levt med en dödsdom, en tickande dödsklocka. Men hon har aldrig tidigare varit så lycklig som hon är nu. Enligt prognosen har hon max fyra år kvar att leva och podden som Marie och kompisen Elisabeth Ivars har dragit igång hoppas hon kunna köra ända in i döden.

I podden Dödsviktigts fjärde avsnitt får Marie och Elisabeth sällskap av Micael Dahlen, professor i ekonomi, forskare och författare. Han har bland annat skrivit ”Den lilla boken om lycka” och det här avsnittets tema är något så banalt som lycka och meningen med livet. En av de första frågorna som Elisabeth Ivars, som agerar någon form av programledare, ställer är ”är du lycklig?”. Många skulle nog ha svårt att svara ett rakt ja eller nej på den frågan, men för Marie Öberg kommer ja:et lika snabbt som självklart.

Hon fick första cancerbeskedet 2018. Efter operation och cellgifter skulle allt vara borta och Marie friskförklarades.

– Men sen på min tvåårs-kontroll så visade det sig att det var tillbaka jätteexplosionsartat. Då blev det ny operation och sedan visade det sig att de inte kunde göra någonting, för det hade spridit sig så mycket, säger Marie Öberg.
– Det sitter också på såna ställen som de inte vågar operera, på till exempel kroppspulsådern.

Den här ofattbara käftsmällen kom våren 2020. Då skulle Marie Öberg precis fylla 39.
– Då fick jag beskedet att jag hade två till fem år kvar. Mer kunde de inte göra.

När jag går genom Måndalen, på väg för att träffa Marie i föräldrahemmet i Mjölby, har jag de sista minuterna av avsnittet med Micael Dahlen i lurarna. När podden övergår till min musikkö de sista hundra meterna så är det just det där självklara ja:et på lyckligfrågan som har etsat sig fast.

När vi har slagit oss ner på altanen på baksidan av Maries föräldrars hus får hon helt enkelt berätta mer, både om den där lyckan, men också om poddprojektet som hon drog igång strax innan nyår.

– Jag lever lite efter ett citat som jag läste för längesen. ”Om du inte trivs så flytta på dig, du är inte ett träd”. Trivs jag inte med någonting så måste jag själv göra någonting åt det. Om man föreställer sig det man vill ha så tror jag fasen att man kan påverka mycket i den riktningen. Man måste jobba för sin egen lycka. Det är så många som bara går i sina ekorrhjul och undrar om livet ska vara så.

Marie tycker att hon länge har varit ganska bra på att jobba för sin egen lycka, men sjukdomsbeskedet, den tickande dödsklockan, fick henne ännu mer att inse hur viktigt det är att aktivt försöka förändra det som gör en olycklig.
– Jag har alltid egentligen påmint mig själv att vara tacksam för det man har. På så sätt har det nog inte ändrats så mycket ändå. Det kanske har att göra med att jag har jobbat inom psykiatrin och har sett de som verkligen har det tufft och svårt. Jag har nog alltid vara ganska bra på att ta vara på stunder. Nu har det mer blivit som en bekräftelse på att jag har levt rätt, eller vad man ska säga.

Marie Öberg är uppvuxen i just det här huset och har bott en majoritet av sitt liv i Östergötland, men sedan 2011 bor hon i Västerås. Med sig på den här turen till Mjölby har hon 15-åriga dottern Nellie och nästan jämngamla bonusdottern Emelie.

Hur förhåller sig en lycklig människa som du till stressen att du vet att ditt liv snart är slut?

– Det jag känner mig stressad över är min dotter. Då knyter det sig. Ska jag inte få vara med om hennes student till exempel? Jag försöker hantera sorgen med att förbereda mig så mycket jag bara kan.

På ett sätt så är det ju just sorgen som har gjort dig lyckligare, kan man säga så?

– Ja, absolut. Allt ställdes på sin spets och jag vet att jag inte kommer ha så mycket tid som andra har. Då har jag inte tid att inte vara lycklig.

Känner du lyckan genom sorgen?

– Så är det verkligen. För hade jag inte fått det här beskedet så hade jag inte känt lyckan på samma nivå.

Podden Dödsviktigt (dodsviktigt_podden, finns bland annat på Spotify) föddes egentligen för att Marie själv ville informera sig och förbereda sig.
– Elisabeth är jättebra på att prata och hon är utbildad samtalscoach. Så henne skulle vara så bra att ha med på ett sånt här projekt, tänkte jag. Innan själva poddidén och efter sjukdomsbeskedet hade jag börjat fundera.

– Hur lever man nu? Vad kan jag göra för att förbereda och underlätta både för mig själv och för familj och vänner?
Då blev jag så jäkla förbannad, för jag hittade ingenting om hur man planerar för slutet av livet. Det fanns ingen bra guide liksom.

– Jag ville ta reda på hur människor som dagligen är i kontakt med döden tänker. Människor som jobbar med död eller som på andra sätt hade funderat mer på de här frågorna. Jag vill också ta bort det här tabuet kring att prata om döden. Man kan nog aldrig ta bort sorgen, men man kan nog ta bort mycket av den där ängslan och oron runt det om man pratar mer om det. Jag tycker att man ska prata om jobbiga saker.


Anton Rimstedt