En var alltid sämst, en annan alltid bäst – olika historier samlas hos Skänninge AK

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. Glädjen att åter vara samlade går inte att ta miste på. Glädjen och gemenskapen som Skänninge armbrytarklubb vill stå för, den sprudlar ut ur träningslokalen på Dackeplan i Mjölby(!).

Utslitna uttryck som "god stämning" och "fin gemenskap" ska man som journalist vara försiktig med att fortsätta slita på när man ska försöka att objektivt förmedla en verklighet. Men verkligheten som möter undertecknad i den lilla källarlokalen där Skänninge armbrytarklubb håller till bör nog beskrivas något åt det hållet.

– Det är underbart att vara tillbaka. Det här är en familj, så är det bara, och vi har varit separerade från varann under nästan ett år, säger den "spelande" tränaren och ordföranden Daniel Augustsson.

Han står omgiven av armbrytningsbord där ivriga brytare möts i adrenalinstinna dueller som allt som oftast mynnar ut i ett gemensamt skratt. Armbrytning var en av de sporter som hade det tuffast i vintras när restriktionerna slog extra hårt mot inomhussporter med tydliga kampmoment. För det ska vi ärligt konstatera, armbrytning är kanske inte den mest smittsäkra och covidvänliga aktiviteten. Men nu har restriktionerna lättat, handspriten lika flitigt använd som kalket som används för att händerna ska få fäste och de flesta i lokalen är nu vaccinerade.

Skänninge AK är en av landets mest framgångsrika armbrytningsklubbar och även om erfarenheten inte saknas på ledarsidan så har det varit svårt för medlemmarna att hålla igång egen träning under pandemin.

– Man behöver sina klubbkamrater som berättar vad man kan göra annorlunda, få olika träningsmotstånd och hur man ska få maximal träning, säger Daniel Augustsson.

Det är just den filosofin som Skänninge AK står för. Att alla tränar alla. Ingen har mer rätt än någon annan att komma med tips, kritik eller beröm.

– På papper måste vi ha tränare. Men vi är nog ganska unika i att vi ser alla som tränare. Det som någon ser och säger kan vara lika rätt som något jag ser och säger, fortsätter Daniel Augustsson.

Med och leder klubben är också Tobias Axelsson och Sofie Davidsson. Även om alla tre vill tona ner sin roll som ledare.

– Alla tränar alla. Någon som har hållit på i ett halvår kan lära någon något som har hållit på i tio år. Vi värdesätter verkligen alla medlemmar och vi tror att alla kan bli bra armbrytare. Vem som helst. Vissa klubbar satsar mer på enskilda personer som de tror mer på att de kan bli bra. Vi har en tro på att vem som helst kan bli bäst, säger Tobias Axelsson.

– Jag brukar ofta berätta historien om hur jag träffade Tobias för första gången, fortsätter Daniel Augustsson. Han gick i gymnasiet och jag var på en uppvisning. Tabbe var den absolut minsta i sin klass. Efteråt frågade läraren mig vem i klassen jag trodde kunde bli bra på armbrytning. Jag svarade "det är den där lilla killen där". Hur många SM-guld har du?

– Jag har vunnit SM under tio år. Sedan beror det lite på hur man räknar med olika armar och så vidare, svarar Tobias Axelsson.

Vad var det som gjorde att du såg att han skulle bli bra då?

– Det är känslan. I personen och när du kör med den. Jag tror på att man kan göra alla bäst. Men sen så har vissa "det" också, säger Daniel Augustsson och fortsätter:

– Jag själv började med armbrytning för att jag var sämst när vi körde med kompisar och så. Jag ville inte vara sämst. Jag älskar att träna andra, för mig är det inte viktigast att vara bäst själv, men sämst vill man inte vara.

Men gudarna ska veta att alla inte är små och taniga när de börjar med armbrytning. Intill oss i lokalen tampas två riktiga kraftpaket, med både centimeter och kilon som får en annan att nästan försvinna i jämförelse. Det är Admir Rahic och Dzenis Sogolj som står och bryter arm, rätt vildsint men med ett ständigt leende på läpparna.

– Här är två av våra absolut nyaste tillskott, och två av våra absolut största vi har i klubben också. De kommer göra tävlingsdebut nu i Flen när vi drar igång och börjar tävla. Här har vi två riktiga stjärnor i tungvikt tror jag, säger Daniel Augustsson.

Admir Rahic bor i Linköping och har tidigare sysslat med både thaiboxning och brottning. Jag frågar hur det kom sig att han hittade hit, till en armbrytningsklubb med Skänninge som föreningsnamn och med Mjölby som faktisk geografisk plats.

– På grund av den där killen där, säger Admir Rahic och pekar på en kille längre ned i lokalen, Anthony Martinez.

– Jag jobbar som ordningsvakt och han sa till mig en gång att jag skulle följa med och bryta lite arm. Jag kom med och testade lite. Och det gick bra, säger Admir Rahic.

Fallenhet hade han uppenbarligen, Admir.

– Han bröt ner hälften av oss direkt. Han kom hit och plockade en efter en, berättar Tobias Axelsson.

– Det var inget alternativ. Vi var tvungna att behålla honom, fyller Daniel Augustsson i.

Med glimten i ögat visar Admir Rahic på sitt stora självförtroende i den nya grenen.

– Det som är roligt med armbrytning är att jag aldrig förlorar. Jag gillar att vinna.

Tobias Axelsson:

– Tänk dig att du testar någonting i en professionell klubb och så är du bäst. Skulle inte du vilja fortsätta då?

Jo, förmodligen.

Admir, med lite mindre attityd den här gången, lägger till:

– Men jag gillar armbrytning sedan lång tid tillbaka. Som ordningsvakt blir det att man bryter arm ibland och det har alltid varit kul. Det är en rolig sport.

– Det ska bli kul att se Admir och flera andra här tävla på elitnivå nu efter pandemin, säger Daniel Augustsson.

– Jag tycker det är kul att träna med er här. Det är också därför jag kommer. Det är bra stämning och alla vill hjälpa till, säger Admir Rahic.

Min motfråga, som jag har funderat på under hela samtalet, blir: Är inte armbrytning ganska enformigt?

Ett unisont "nej" möter mig.

– Du använder hela kroppen. Jag får träningsvärk i benen ibland, säger Tobias Axelsson och lägger skämtsamt till:

– Springa efter en boll är väl ganska enformigt Och sen sparka på den?

Daniel Augustsson lägger till:

– Något som är speciellt med armbrytarvärlden är också att man kan resa i princip var som helst i världen utan att man behöver ha ett boende, för du kan höra av dig till en armbrytare så får du sova där. Sveriges egentligen enda kända armbrytare, Heidi Andersson, ringde till mig här en dag. "Jag ska ner till Ödeshög, kan jag sova hos dig?"
Det är klart. Vi hade setts på tävlingar och så är ju jag kontaktperson för klubben, så hon hörde av sig till mig då.


Anton Rimstedt