Augustnominerade barnboksförfattaren trivs bäst själv: ”Mitt förstaspråk är bildspråket”

Av Anton Rimstedt

BOXHOLM/MJÖLBY. En stolt enstöring. Så beskriver Lisen Adbåge sig själv. Om hon får välja så sitter hon helst i sin ensamhet i hemmaateljén på husets övervåning och tecknar och skriver. Och när hon för första gången författade en skräckhistoria, en rysare, blev barnboksförfattaren från Sya nominerad till Augustpriset.

Linnefors ligger mellan Mjölby och Boxholm och är väl mest känt för sitt krukmakeri. Men precis intill keramikbutiken sitter en augustprisnominerad författare och skriver och tecknar mest varje dag. För att komma till Lisen Adbåge behöver man hitta den lilla vägen intill krukmakeriet och dessutom åka över en bro som en skylt talar om att man korsar på egen risk.

Tvillingsystern Emma Adbåge, som har delat både uppväxt i Sya och Västra Harg och yrkesvalet med Lisen, vann Augustpriset i just barnbokskategorin 2018 för sin ”Gropen”. Och i år är båda systrarna nominerade, för olika verk. Emma står för illustrationerna i boken ”Ett rum till Lisen”, medan den riktiga Lisen, den stolta enstöringen, står för både bild och text i den egna ”Furan”.
– Vi har aldrig suttit och ritat på samma papper så. Men vi kunde sitta bredvid varandra och måla på varsitt håll. Det har alltid funnits ett stöd i att vara två lite udda figurer så, som inte har varit så sociala.

Förbi krukmakeriet. Och ja, den där bron är väl inte jätteförtroendeingivande. Som tur är har undertecknad inte en särskilt stor och tung bil. Den klarar färden och skylten känns inte längre lika skrämmande. Kanske att Lisen Adbåge har inspirerats av skogsmiljön kring forsen i sin ”Furan”, som är den bok hon är nominerad till ärofyllda Augustpriset med.

– Vanligtvis skriver jag inte i den genren. Så instinktivt tänkte jag ”nej” när jag fick förfrågan från mitt förlag att skriva en rysare för barn. Jag jobbar inte med fantasi på det sättet överhuvudtaget, jag är ganska vardagsrealistisk annars. Sen gick det några dagar och jag funderade lite på vad jag skulle skriva om ifall jag skulle skriva ”rys”. Jag tittade ut här mot skogen en dag och fick den här idén. I skogen är jag trygg och skulle det hända något lite skevt där så hade det varit ganska rysligt, säger Lisen Adbåge.

Vi har slagit oss ned på varsin stol på kontoret, eller kanske mer korrekt, i ateljén, på övervåningen i villan där Lisen bor tillsammans med sambo och barn.
”Furan” är en bilderbok som riktar sig till barn i åldrarna 3-9 år och så här lyder juryns motivering till nomineringen:

”Vad är natur och vad är människa? Med sin djärva berättelse ”Furan” flyttar Lisen Adbåge gränserna för vad en bilderbok kan vara. Genom hisnande skräckeffekter och avsaknad av sensmoral möter Bröderna Grimm Tyst vår i en skarp replik till klimatkris och samhällsklimat. Då en familj bygger sitt drömboende på landet avverkar de brutalt alla träd, men naturen slår tillbaka. Kompromisslöst berättad i oroande svavelgult och brunt är boken helgjuten och suggestiv på ett kaxigt, läskigt sätt.”

Familjen i boken märker successivt hur naturen runtomkring dem har ett eget liv och sedan hur de själva börjar få trädliknande attribut.
– Jag överraskade mig själv med att skriva en ganska ryslig spökhistoria, kan man säga. Men jag tror att alla har något sånt där otäckt som man dras till eller tycker om. Det är inte farligt att bli rädd. Titta bara på alla Astrid Lindgren-böcker. Vi vuxna kanske läser in det otäcka på ett annat sätt än barnen.

Vårt samtal leder in på hur barn verkar ha en dragning till att skrämma upp sig själva och jag tänker själv på hur vi när jag växte upp hade både en ”spöklada” och en ”jordkällare” som vi själva hade skapat en gedigen mytbildning kring.

– Och man drogs dit eller, frågar Lisen.

Ja, precis.

– Mm, man vill pilla på det där som är lite farligt.

Det är för det mesta här som Lisen Adbåge sitter när hon tecknar och skriver sina böcker.
– Jag är en stolt enstöring. Introvert, du vet, jag bor ju här ute, med broar att ta sig över på egen risk för att komma hit. Jag behöver vara enstörig för att få något gjort, jag behöver få vara ifred för att må bra. Jag har ganska lätt för att bli rörig i huvudet och få ångest om jag gör för mycket eller tar in för mycket.

– Då har skrivandet och tecknandet blivit min grej för att hålla psyket fräscht. Det är inte bara något kul jag gör, utan ett behov jag har för att må bra, fortsätter Lisen Adbåge.

Lisen beskriver sitt jobb som ständigt pågående.
– Mitt förstaspråk är bildspråket. Det har alltid varit mitt sätt att kommunicera. I och med att jag var lite ensamvarg, en introvert unge som var tyst och blyg, så hade jag ett stort behov av att rita och berätta saker med bilder. Jag har alltid velat berätta något med mina bilder, det räckte liksom inte med att det blev fint, jag ville säga nånting mer. På så sätt fanns det här yrket bara där för mig.




Anton Rimstedt