Rosén och Lillis omklädningsrumsstämmor en nostalgitripp till barndomen

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. – Grabbar. Grabbar. Riktigt starkt att vända på det här. Mycket bra. Nu tar vi lite ledigt imorgon, sen tränar vi på fredag igen och så är det match lördag klockan 14 i Mölndal. Bussen går 08:30 lördag morgon.

Mjölbys tränare Patrik Roséns ord går ut till ett segerrusigt omklädningsrum efter segern i första playoff-matchen och medan tränarkollegan Rickard ”Lillis” Johansson fyller i med några uppmuntrande ord så är det som att kastas ungefär 14 år tillbaka i tiden.

Att nu som vuxen (nåja) journalist stå och åter lyssna till Rosén och Lillis omklädningsrumsstämmor, 13 år efter att den egna karriären tog slut som 13-åring, känns både nostalgiskt och surrealistiskt. Mjölbys coachduo inledde tränarkarriären med att ta sig an Linköping HC:s pojkkull födda 1996, när deras båda egna söner började spela ishockey som sexåringar. Där någonstans, bland alla små knattar i 96-kullen, fanns också en viss framtida journalist på Östgötatidningen.

– Vad glad jag blir att det har gått bra för dig. Så kul att du har lyckats. Det viktigaste för mig är att det blir bra människor av kidsen som jag har tränat genom åren. De flesta blir ju som bekant inte några hockeyproffs och då är det viktigt att man hittar sin plats i livet.

Så sa ”Lillis” till mig när jag hösten 2020 för första gången kontaktade Mjölbys assisterande tränare i rollen som lokalreporter. Och det var verkligen inte känslan att han bara slängde ur sig det slentrianmässigt, han unnade verkligen mig, och alla andra ”kids” som han fostrat i LHC:s akademi, framgång och lycka i livet.

De där orden har etsat sig fast hos mig, så när jag står där i omklädningsrummet väntandes på intervjuer medan Lillis och Rosén håller låda kan jag inte låta bli att glädjas över framgången duon nu har i sitt första uppdrag som seniortränare. Deras första säsong med ansvar för a-laget i Mjölby gick om intet på grund av pandemin, det blev aldrig riktigt någon hockeysäsong i division 2 2020/2021, men denna andra säsong har Mjölby stundtals gått som tåget med Rosén och Lillis vid rodret. Förvånad är jag inte. Mitt tolvåriga jag minns Rosén som en ganska hård och sträng, men rättvis och ärlig, coach som alltid krävde att man gjorde sitt bästa, aldrig mindre, aldrig mer. Lillis var mjukare och rundare i kanterna, men kunde också han ryta till om de bångstyriga smågrabbarna inte kunde hålla fokus under genomgångarna.

Jag är dessutom inte den enda i det här omklädningsrummet som delvis fick min hockey-, laganda- och kamratskapsskolning av Rosén och Lillis. Där står ju också dagens tvåmålsskytt Daniel Hjärtstrand, också han 96:a från Linköping. Nu spelar han alltså seniorhockey för samma tränare som en gång var med och lärde honom stå på ett par skridskor. Hjärtstrand känner igen reportern som han delar Rosén-och-Lillis-historia med.

– Det är bara så kul att ha dem som tränare här. Det är ju ganska sjukt egentligen. Ibland dyker det upp några historier från förr här inne, det är roligt.

Snacka om cirkelslutning.

– Precis. Och det är inte bara jag heller. Flera här inne har haft Lillis som tränare i akademin i LHC och några andra har haft Rosén i Vita Hästens J20. Så vi är flera som kan skratta åt minnen från förr, säger Daniel Hjärtstrand.

Att världen är liten är såklart ett slitet uttryck, men i ett hockeyomklädningsrum i Östergötland är det en sanning omöjlig att blunda för.


Anton Rimstedt