Kristin en kämpe mot alla odds

Av Sara Anderberg

MJÖLBY Kristin Björfeldt tycker om att ta ut sig, springa eller skida långt och hon vill vinna på kraft. Nu hägrar en guldmedalj i VM, den enda valör hon saknar.

Kristin är stark och uthållig och vet hur hårt hon kan pressa sig. Ju tuffare desto bättre vore en passande devis. Hon har flera medaljer i VM/EM på längdskidor och flera medaljer även i löpning.
Kristin tävlar i Parasport, alltså i grenar som är anpassade efter olika funktionnedsättningar. Hon tävlar i klassen för personer med intellektuella funktionnedsättningar.

Hon är mycket aktiv och har varit det sedan högre tonåren. Hon har etablerat sig som elitidrottare och reser ut i världen för att representera Sverige. Hon har haft framgångar i VM/EM och vill gärna också tävla i paralympics. Det har dock blivit svårt, på grund av fusk.

I början på 2 000-talet ställde Spanien upp med ett lag, med intellektuella funktionsnedsättningar, i basket. Det visade sig att de fuskat och inte alls hade några funktionsnedsättningar. Det fusket har lett till att intellektuellt funktionsnedsatta inte får tävla i paralympics.
–Orättvist, tycker Kristin.

Hon är aktuell i ett avsnitt av radiosporten dokumentär där man lyfter problemet med fusket och frågar Kristin vad hon tycker.
– Du måste träna hårt för att vinna. Det finns inget annat.
Hon är framåt, rolig och tydlig när hon pratar. Hon tror att hon egentligen alltid har varit sådan.
– Fast under högstadiet försvann det, säger hon och berättar om mobbningen.

Tjejerna ville inte sitta med henne på lunchen och visade också det. Hon blev medvetet instängd i trånga utrymmen och över huvud taget blev mobbningen och utfrysningen omfattande. Hon förstår inte varför de ville henne illa men i dag försöker hon jobba sig förbi det.
Hur som helst har hon inga barndomskamrater men desto fler kamrater i landslaget och i hela världenlaget.
– Och nu kanske jag kan hjälpa någon annan som fortfarande mår dålig och blir mobbad, säger hon.

Mamma Kajsa och pappa Jan har funnits vid Kristins sida hela hennes liv. De har inte begärt assistans och tycker fortfarande att det bästa är att de sköter det själva. De underlättar Kristins liv och de ser till att hon kan utvecklas som elitidrottare.
Alla har det inte lika bra och många personer med funktionshinder kan inte agera på samma aktiva sätt som Kristin.
För Kristins föräldrar har det blivit en livsstil och Kristin är tacksam och inser att föräldrarnas insats har varit avgörande.
Hon lever för idrotten och vill tävla i de långa distanserna. Hon lyckas och har tagit medaljer i VM och är en av de främsta i sin sport. Men det har inte alltid varit lätt.
När Kristin föddes märkte mamma Kajsa nästan direkt att något var fel. Hon jämförde med de äldre syskonen men det dröjde tills Kristin var fyra och ett halvt år innan diagnosen kom.
– Då blev det en chock och jag tänkte på hur det skulle bli långt fram i tiden, berättar pappa Jan.
– Ja, vi var chockade och bröt ihop, säger mamma Kajsa.
– Men sedan tänkte vi att det ska väl ingen psykolog bestämma vad hon kan eller inte, säger Jan.

Och det visade sig vara ett bra beslut att inte sätta några gränser, minns pappa Jan och är glad över att Kristin aldrig har tvingats tänka på vad hon inte kan.
Och så tänker han till lite filosofiskt:
– Vad hade vi varit för människor utan Kristin. Vi är förmodligen bättre i dag än vad vi hade varit utan henne.
Kristin, som uppfostrats med att inte se några hinder, vill bli tagen på allvar.
– Jag kanske inte kan allt men jag är faktiskt inte dum i huvudet.
Hon inser sina begränsningar men hon lever på att hon är bättre än de flesta på idrott.

Om fem år, var är Kristin då? Har hon tagit sitt guld?
– Ja, annars får jag väl fortsätta att kämpa, säger kämpen.

SARA ANDERBERG