Gun, 75, sitter i frivillig karantän

Av Lotta Hofström

SKÄNNINGE. Gun Fagerström, 75 år, är aktiv i Skänninge husmodersförening. I början av mars besökte hon barnbarnen i Stockholm. Strax därefter drabbades huvudstaden av flera fall av coronaviruset. Gun gick då i frivillig karantän – och har hållit sig hemma sedan dess. Kontakten med vänner och familj sker genom Facetime.

När vi ringer upp Gun sitter hon hemma i huset. Tv:n är igång och strumpstickorna är framme.
– Jag stickar på ett par strumpor. Strumporna läggs i en hög och går till behövande. Eller så kanske någon behöver ett par till påsk, säger hon.

TIDIGARE i mars skulle vi ha träffats för att prata om vad Skänninge husmodersförening hade på gång till våren.
Men nu är alla aktiviteter inställda.
– Vi diskuterade allihop: Hur ska vi göra? Sedan tog vi ned modevisningen. Sedan beslöt vi oss för att avboka allt. Vi röstade och tyckte det var det bästa. Det känns bittert. Det är ju vår sociala verksamhet utanför hemmet. Vi har mycket gemensamt och mycket att prata om. Men det är för vårt eget bästa som vi är hemma, säger hon.

Kontakten inom husmodersföreningen, och med andra kompisar, hålls istället på annat vis.
– Som tur är har vi telefonen, vi ringer och säger "Godmorgon" till varandra på Facetime och sådär, säger hon.

Tidigare, berättar Gun, var samtalen med vännerna mer om större saker och händelser. Som kanske en resa.
Men nu blir det mer vardagsprat.
– Mer om vad vi gör. En sitter i sitt uterum, en annan stickar och en tredje städar skåp.


GUNS man bor på ett vårdboende som på grund av coronaviruset inte tar emot besök. Nyligen stod hon utanför boendet och vinkade in till personalen och maken.
– Jag fick en papperspåse genom fönstret med hans papper och räkningar i, säger Gun.
Hon hyllar vårdpersonalen:
– Personalen där är underbar och tar det här på allvar. Jag är tacksam för att de gjort det här såhär jättebra. Skulle viruset komma in på boendet så vore det förskräckligt, säger hon.

INTE heller barnbarnen i Stockholm, som Gun reser till mycket, kan hon ju träffa nu.
– Jag är annars med dem nästan jämt på roliga saker som att åka utomlands och till fjällen. Ja, bara finnas till med dem. Barnbarnen är det viktigaste jag har just nu! Men nu är det som det är. Vi har Facetime, säger hon.

För att undvika att åka och handla så äter Gun främst sådant som hon redan hade hemma.
– Folk ringer också och frågar om de ska handla åt mig och då kan jag säga att "Köp med en burk rödbetor". Det går ingen nöd på mig, säger hon.

Precis som många andra i vårt samhälle håller Gun koll på om hon uppvisar symtom på coronaviruset.
– Jag tänker varje morgon: Är jag frisk nu?

Just nu känner sig Gun frisk i kroppen. Men jobbigare är att hantera den frivilliga ensamheten.
– Ensam blir en ju, även om jag innan bott ensam. Man känner att man har ingen frihet. Jag är glad att folk ringer till en och frågar "Hur mår du?" och "Behöver du hjälp"? men man känner sig som en skyddsling, som någon man ska ta hand om, säger hon.

FÖRDELEN med att gå hemma, menar Gun, är att hon börjat se sin omgivning med nya ögon. Eftersom hon bor ute på landet kan hon promenera i vårsolen.
– Plötsligt hittade jag en väg som jag inte sett på femtio år. Och så hittade jag en golfboll. Om skolbussarna, som man har sett i alla världsliga tider, så tänker jag plötsligt "Vad härligt att de är igång!". Sådant som var tråkigt förr blir plötsligt värdefullt. Som att plocka pinnar i trädgården. Jag kanske får andra värderingar nu, säger hon och skrattar.

Gun spår att effekterna av coronaviruset kommer att påverka oss alla på olika vis i den närmsta framtiden. Men samtidigt känner hon hopp.
– Nu får vi stötta varandra mer och hjälpas åt. Då klarar vi det tillsammans.