Klik venligst
ÖSTERGÖTLAND 2021-4-13 KL. 14:21

”Här sitter vi, en normal familj med förstörda liv – med allting på paus”

Av Anton Rimstedt

ÖSTERGÖTLAND. Utifrån kan allt verka som vanligt för Maria och hennes familj. En till synes vanlig familj i ett till synes vanligt hem, men något saknas. Någon saknas. Sedan sonen hamnade i fängelse är ingenting längre som vanligt. Östgötatidningen har träffat en familj vars liv totalt omkullkastades på mindre än ett dygn.

”Här sitter vi, en normal familj med förstörda liv – med allting på paus”
Maria och hennes familj upplever ett slags eget fängelse efter sonens dom. OBS. Bilden är arrangerad och personen på bilden har inget med familjen i artikeln att göra. Foto/bearbetning: Anton Rimstedt/Åsa Göransson.

Personerna i artikeln heter egentligen något annat.

Det pratas och debatteras mycket om kriminalitet och våldsbrott idag, hur det sätter skräck i samhällen, hur människor kan begå grova brott och hur brottsoffer och deras anhöriga får lida. Men några som ibland glöms bort i en brottssituation är de anhöriga till gärningspersonen, hur deras liv kan kastas omkull och vilka känslor de har inför gärningen. Östgötatidningen har träffat en familj på en ort i Östergötland som sedan en tid tillbaka lever i en ny verklighet, en verklighet där deras son och bror sitter i fängelse.

Jag har stämt träff med mamman, som vi kan kalla Maria, i familjens hus i ett bostadsområde på en ort i Östergötland. När jag knackar på dörren så vet jag inte om Marias dotter, vi kan kalla henne Anna, eller Marias make kommer vara hemma eller om hon har valt en tid där vi ska prata i enrum. Men det visar sig att jag och Maria får sällskap av Anna under stora delar av samtalet. Anna gick på gymnasiet när hennes storebror begick brottet som förändrade allt.

– Vi har isolerat oss här hemma. Vi har inte velat träffa andra eller gå ut. Jag kan inte säga att jag gick till skolan första halvåret. Jag hade ingen ork att plugga, jag orkade inte ens gå upp ur sängen, säger Anna när vi har slagit oss ner i soffan i vardagsrummet.

– Jag vill inte fira min födelsedag, jag vill inte göra något sånt. För min bror kan ändå inte vara där och fira med mig. Vi har tackat corona nu lite för att vi kunnat isolera oss. Det har blivit som en ursäkt.

Hennes bror, och Marias son, dömdes till fängelse för ett våldsbrott för en tid sedan och det dröjer flera år innan han kan möta friheten igen. En till synes vanlig familj i ett till synes vanligt hem utan någon som helst tidigare koppling till kriminalitet. Deras samlade och välkomnande bemötande gör att man då och då får påminna sig om vad de just nu går igenom. Och vad de har gått igenom.

När jag klev in genom dörren så visste jag inte alls hur familjen såg på sonens handling och på sonen som person. Jag var beredd på att de skulle kunna hata honom och ha sagt upp bekantskapen med honom. Motsatsen möter mig. Värme, kärlek och gemenskap. Inget hat. Men mycket sorg och frustration. Ibland lite uppgivenhet, men oftast ändå en strimma av hopp i en mörk tillvaro.

– Här sitter vi, en normal familj med förstörda liv. Med liven på paus. Allting har förändrats efter det här. Vi i familjen uppskattar varandra mycket mer och blir ännu mer sammansvetsade som familj, säger mamma Maria.

– Jag har själv tänkt att om man har begått ett brott så ska man sitta där och man ska inte ha det bra. Nu tänker jag i helt andra banor, det är trots allt människor. Att sitta inlåst på sex kvadrat och stirra in i väggarna. Du blir galen. Vem som helst skulle bli galen, säger Maria.

– Det har varit fruktansvärt de gångerna han har ringt hem och sagt att han är hungrig.

Familjen har daglig telefonkontakt med sonen. Att inte finnas där, att överge en person som begick ett grovt misstag men som enligt mamma och syster är precis samma person som innan, när han behöver dem som mest, var aldrig ett alternativ.

– Han har själv undvikit att prata om hur han mår för att inte oroa oss. Jag pressar inte honom att tala om för oss hur dåligt han mår, för det är för att han inte vill oroa oss. Likadant är det för oss när han frågar hur vi mår. Vi mår bra. Här är det bra. Han har det väl dåligt som han har det och han är väl medveten om att hans handlingar har orsakat vårt mående. Då vill man inte lägga på honom ännu mer. Men även om vi säger att vi mår bra... Han är inte dum, han känner oss.

Jag sitter i flera timmar och låter mamma Maria berätta. Dottern sitter med större delen av tiden, men går ifrån ibland och kommer sen tillbaka. Under samtalet kommer Annas pappa hem från jobbet och jag behöver inte förklara vem jag är, han vet att hans fru har stämt träff med en journalist. Inte heller han är ovillig att prata, men konstaterar efter ett par minuter att han mest fortfarande känner en frustration och att Maria nog så väl kan föra hans talan också. Frustrationen som familjen känner riktas delvis mot det faktum att en fängelsedom, oavsett längd, blir till en livstidsdom i det samhälle vi lever i.
– En sån här dom förstör hela ens framtid. Det kommer bli oerhört tufft för honom när han kommer ut. Det är en kille som har jobbat, betalat skatt och gjort rätt för sig, och det enda han kan göra när han kommer ut är att gå på socialbidrag. Många brottslingar kanske har gjort en dum sak en gång, men får betala för det resten av sitt liv, säger Maria och fortsätter:

– Samhället erbjuder dig ingenting när du kommer ut. Men de andra kriminella däremot, de har något att erbjuda. Om du går med där kan du få snabba pengar, prylar, gemenskap, ett liv. Vad väljer du?

Men är ni oroliga att er son ska gå den vägen när han kommer ut?

– Nej. Jag är helt säker på att han inte kommer göra det.

Systern Anna flikar in:

– Han har oss, han har ett hem, vi hjälper honom vad han än behöver. Men många har ingen, och det är nog dem som mamma syftar på.

Anton Rimstedt

PÅ STARTSIDAN JUST NU