Ukrainska flyktingar anländer till Mjölby: "En enorm generositet som visar sig"

Av Anton Rimstedt

MJÖLBY. Klockan 05 i tisdags morse anlände de 16 första ukrainska flyktingarna till Mjölby och Andreaskyrkan. Samlade och vid så gott mod man kan vara efter omständigheterna, men med oron och förtvivlan ständigt närvarande.

Många av dem som kommit till Andreaskyrkan, via resa genom Polen, färja från Gdansk till Karlskrona och sedan buss från Karlskrona till Mjölby, är barn. Två spädbarn och flera andra riktigt små barn har tillsammans med storasyskon, mammor och totalt två pappor tvingats lämna sina hem i Ukraina för att en annan nation våldsamt har invaderat deras hemland. En helt ny verklighet sedan två veckor tillbaka, och nu väntar ytterligare en ny verklighet i Sverige.

Nästa steg för dessa 16 människor är att de ska upp till Stockholm och registrera sig hos Migrationsverket.

– En i gruppen har tidigare varit och hälsat på här när han har varit i Sverige, så vi känner honom och det är tack vare det som de alla nu har landat här, säger Marie Rosén, pastor i Andreaskyrkan i Mjölby.

Det är lunchdags och Marie Rosén har precis tagit sig en tallrik soppa och två mackor. Vid bordet intill sitter ungefär hälften av ukrainarna som bara timmar tidigare anlände. Engelskkunskaperna är begränsade, särskilt eftersom en majoritet av flyktingarna är barn, men med sig vid bordet som hjälp har de Anna Melnik, också ukrainare men Linköpingsbo sedan flera år tillbaka. Hon är på plats som stöd och som tolk.

– Jag vill bara hjälpa till med det jag kan. Jag har själv daglig kontakt med min familj som är kvar i Ukraina, jag är väldigt orolig och ledsen. Det är svårt att förstå hur det kan bli så här. Jag är väldigt orolig hela tiden nu, säger Anna Melnik och ursäktar samtidigt sin svenska, en helt överflödig ursäkt.

Barnen vid bordet bredvid Anna skrattar och leker med några leksaker som de har fått under dagen i Andreaskyrkan. När Östgötatidningen efter godkännande riktar kameran mot de lekande barnen så ler de stort och gör olika tecken. De gläds av uppmärksamheten, men i deras blickar finns också allvaret. Någonstans vet de varför de är här och varför en helt okänd person vill ta bilder på dem.

Några dagar kommer de fyra familjerna att spendera hos Andreaskyrkan i Mjölby, sedan ligger deras öde i Migrationsverkets händer.

– De närmaste två nätterna har vi slussat dem till olika familjer i närheten och så återsamlas vi här på morgonen och så får de mat här under dagen, säger Marie Rosén och fortsätter:

– Som vi ser det så ligger det i den kristna kallelsen att ta hand om varandra när kriser uppstår. Och vi har också fått ett enormt gensvar på våra kallelser, det har strömmat in kläder och mat hit. Det är en enorm generositet som visar sig faktiskt.

– Nu har vi sagt att vi hör av oss när vi vet vad vi har för mer behov av kläder och så där. Det är bättre att man i så fall hjälper till ekonomiskt, vi behöver ju se till att det finns mat på bordet och såna saker.

Marie Rosén upplever stämningen som samlad och sansad.

– Det är klart att det finns en sorg hos dem, men när de landade här imorse så tror jag ändå att de kände att de hade nått en viss trygghet. Så känns det.

– Kriget är förfärligt, ofattbart och omänskligt. Jag förstår det inte. Men att man flyr för sitt liv är väldigt förståeligt. Det tror jag att vi alla hade gjort, om man har möjligheten.

Anton Rimstedt